Hon gick starkare ur stormen

”Flame-haired 33-year-old Swedish entrepreneur.” Så beskrivs Sofia Appelgren i en artikel i Time Magazine, där hon tidigare i höstas utsågs till en av flera ”next generation leaders” för 2015.

”De var här i två dygn, följde oss överallt och observerade och filmade. Jag var helt medvetslös efteråt”, berättar hon.

Bilden som framträder när man läser artikeln går dock djupare än hårfärgen – det är den av en stark, nytänkande ledare. Insiktsfullt och engagerat berättar hon inför kameran om Mitt Livs arbete med integration i ett segregerat Sverige. Utstrålar trygghet och professionalism – och lyckas också få en klass med 18-åriga elever på Angeredsgymnasiet i Göteborg att brista ut i skratt när hon berättar om sina turkiska släktingar som nyper henne i kinderna.

Men för nio år sedan dominerade en annan berättelse med Sofia Appelgren i huvudrollen svenska tidningssajter och nyhetssändningar. När Hotell- och restaurangfacket satte hennes salladsbar Wild’n Fresh i blockad var hon 24 år gammal och hade nyligen fått sitt första barn.

Till slut orkar man inte vara jagad av media dygnet runt. Man blir livrädd.

Sofia, som pluggade på universitetet, var inte berättigad till föräldrapenning och för att säkra en inkomst bestämde sig hon och sambon för att starta eget. De fick nys om en ledig lokal i saluhallen Briggen i Göteborg, köpte inredning på Myrorna och drog igång.

”Jag stod med en åtta månaders bebis i en babybjörn på magen och skulle servera, ta betalt, diska och laga mat. Det var inte ett drömläge. Jag grät när jag kom hem, varje dag. Men det blev lättare. Svärmor kunde gå in och avlösa, och då, när vi verkligen bestämde oss för att satsa, när vi trodde att det skulle bli bra – då kom facket och sa att det inte alls var så.”

I december 2006 sattes Wild’n Fresh i blockad av Hotell- och restaurangfacket. Detta då ägarna inte velat skriva på kollektivavtal. Företagets anställda var inte medlemmar i facket och, enligt Sofia Appelgren, inte intresserade av att ha kollektivavtal på arbetsplatsen.

”Jag sa till tjejen som jobbade här att ’vill du att vi skriver på så gör vi det’. Det fanns egentligen ingen prestige gentemot själva facket för oss – det handlade mer om hur vi blev bemötta av dem. Och hon sa nej, så vi körde på”, säger Sofia Appelgren.

Blockaden pågick i fyra månader. Den innebar bland annat att vakter delade ut flygblad utanför restaurangen under normal arbetstid på vardagar. En period tömdes inte soprummet, som en sympatiåtgärd från fackförbundet Kommunal.

För Sofia Appelgren fick uppmärksamheten kring konflikten även personliga konsekvenser.

”Vi fick mordhot. Och tja, det fanns en massa dåliga krafter omkring oss. Till slut orkar man inte vara jagad av media dygnet runt, vecka efter vecka. Man blir livrädd. Rädslan för att göra minsta feltramp tog övertag, så vi bestämde att vi skulle sälja. Vi hade inget val, jag vågade inte gå dit.”

I slutet av mars 2007 såldes salladsbaren. De nya ägarna tecknade kollektivavtal och stridsåtgärderna lades ner.

Medieuppmärksamheten kring konflikten var omfattande – här fanns en oemotståndlig dramaturgi. David mot Goliat nämndes ofta i nyhetsrapporteringen och opinions-bildande artiklar varvades med analyser – men vem som var den svage rådde det olika uppfattningar om. Facket som värnade den lilla människans rättigheter? Eller den ensamma småföretagaren som stod upp mot den mäktiga apparaten?

LÄS OCKSÅ:

Petter Stordalen: Jag tar inget för givet längre

Chefens uppdrag: Rädda så många ur medelhavet som möjligt

Uppmärksamheten lockade också dem som ville dra nytta av situationen. Ett inslag som många kanske minns är att Centerpartiets Fredrick Federley och pr-konsulten Dominika Peczynski erbjöd sig att köpa salladsbaren för att, som ett politiskt statement, driva den vidare utan kollektivavtal.

Kontraktet gick dock till en annan köpare. Sofia Appelgren säger att hon ville undvika att bli ett slagträ i debatten.

Sofia Appelgren
Gör: Vd för Mitt Liv, tillika grundare.
Ålder: 33.
Familj: Gift med Serdar, har två barn, Alice, 10, Viggo, 7.
Bor: Göteborg.
Bakgrund: Pluggat sociologi och media och kommunikation samt konst- och designhistoria. Jobbat extra i servicebranschen och med att sätta upp avbetalningsplaner för skulder: ”Jag lärde mig att chansen att någon ska betala sina skulder blir större när man är snäll.” Egna verksamheter: design-företag, ekonom, salladsbaren Wild’n Fresh, Mitt Liv (sedan 2008).

”Alla ville att jag skulle vara med i paneldebatter, diskussioner och intervjuer och kroka arm med mig. Jag ville inte ens höra. Jag gick till vår restaurang och tog betalt och serverade mat och såg till att hålla den över ytan.”

För Sofia Appelgren handlade konflikten främst om hur hon som småföretagare bemöttes av facket.

”Jag är för facket, att alla ska ha bra villkor och rättvisa löner. Som jag såg det handlade detta om frågan hur man skapar ett samhälle där människor uppmuntras att starta något och ta ansvar. Kom inte här och förstör för oss när vi har försökt, kom och informera i stället om vad som gäller. Mycket av det som finns i dag såg inte ut så när facket skapades. Då behöver man vara flexibel och anpassa det efter dagens verklighet. Man måste inte vara emot någonting bara för att man ifrågasätter det eller ställer svåra frågor. Utan det kan snarare vara jätteviktigt för att man ska komma fram till ännu bättre lösningar. Så tänker jag även i dag.”

Hon beskriver tiden kring blockaden som absurd och rörig. Att journalister titt som tätt ville göra intervjuer och att det hon sa blev föremål för tolkningar – av bland andra facket och de som stödde facket – gjorde inte saken enklare.

”Någon sa så här till mig: ’Tala alltid sanning för då vet du vad du har sagt.’ Det tog jag verkligen med mig. För allt blev verkligen lite luddigt ett tag för mig när jag gick ner mycket i vikt, fick ett missfall och så var det också det här mordhotet. Men i det kände jag att om jag alltid håller mig till sanningen behöver jag inte tänka. Det var en fruktansvärt märklig situation.”

Att kalla det en påfrestande tid är en underdrift. I boken Wild’n Fresh – min berättelse om salladsbaren som Sofia Appelgren skrivit om sina erfarenheter, beskriver hon hur hon inte minns något alls av konfliktens sista veckor, hur hon var ”känslomässigt helt avtrubbad”.

Hösten 2007, ett halvår efter blockaden, kom Sofia Appelgrens bok om konflikten ut.

”Att ’learning is painful’, det stämmer. Det jag lärde mig främst var nog att klara stormar. Vara lugn och trygg och sitta still i båten när det blir guppigt i en organisation. Vara öppen, och veta att vissa saker lägger sig. Man blir också ödmjuk inför sina egna tillkortakommanden och okunskap. Hade jag vetat allt jag vet i dag hade det kanske inte blivit en fråga överhuvudtaget. Men man väljer inte alltid sina krig, ibland väljer krigen dig.”

Sofia Appelgren med barnen Viggo och Alice.

Ångrar sig gör hon inte.

”Oj, det går ju inte att ångra saker! Jag hade kunnat ge upp första dan. Men man får faktiskt kämpa lite och stå upp för det man tycker. Sedan kan det ändra sig längs vägen för att man får nya insikter. Det betyder ju inte att man ger upp – utan att man utvecklas. Som nu, när vi står inför en av Sveriges absolut viktigaste nutidsfrågor i och med flyktingkrisen. Tänk om de som jobbar dygnet runt på Migrationsverket skulle tycka: ’Nä men nu blev det lite jobbigt’ och ge upp? Man får ju hitta lösningar. Annars blir världen inte bättre.”

Hur kommer man då igen och startar ett nytt eget projekt efter att ha genomgått en sådan kris?

”Det var ju många som tyckte att jag skulle rida på vågen – ut och föreläsa och ’knäcka facket’. Jag hade inget behov av det. Jag ville göra något som jag kände var viktigt. När man hittar något man verkligen tror på kan det vara samma sak som att bara hamna i en situation, att man helt enkelt tvingas hitta en lösning. Man sopar undan rädslorna. Det är intressant, vad som händer i en.”

Sofia tillsammans med maken Serdar på Mallorca sommaren 2015.

Ett drygt år efter försäljningen av salladsbaren har Sofia Appelgren fått sitt andra barn. Hon vill arbeta med integration och mångfald. Ämnen hon alltid känt starkt för, inte minst efter att hon som 18-åring träffade sin sambo, vars föräldrar är från Turkiet.

”Jag insåg att det finns mycket rädslor kopplade till okunskap om andra kulturer. Det upprörde mig. Men frågorna har hängt med mig hela min uppväxt. Min pappa, som reste upp till 200 dagar om året, kom hem med historier och dofter och människors erfarenheter från hela världen. Relationen till honom var en jordglob där vi kunde se var han var någonstans.”

Med adepter i Mitt Livs Chans, 2008. 

Med sonen Viggo, två månader, åker Sofia Appelgren till Angeredsgymnasiet och tillbringar några veckor där. Pratar med ungdomar om deras framtidsplaner.

”Jag blev förfärad över uppgivenheten som jag mötte. Den har delvis förändrats nu, tror jag, men då var allt hopp och alla drömmar begränsade till Angereds torg.”

Fram växer idén om ett mentorprogram och Sofia Appelgren tar den till kommunstyrelsen.

”’Nämen du, lilla gumman, vi går inte in i några privata initiativ. Här får du några namn i näringslivet – testa din idé på dem’, sa de till mig. Så då gjorde jag det och mötte folk som trodde på mig.”

Sju år senare har Mitt Livs fokus ändrats från gymnasieungdomar till utlandsfödda akademiker. Verksamhetens idé är att koppla ihop utlandsfödda akademiker med arbetsmarknaden och utbilda arbetsgivare i integration.

Sofia Appelgren på UNESCO i Paris, 2013.

”Vi vill minska antalet år som det tar från det att man kommer till Sverige fram till att man får ett arbete som motsvarar ens utbildningsbakgrund. I dag är det i snitt sju till nio år.”

Parallellt jobbar Mitt Liv också med mångfaldsstrategiarbete, föreläsningar och utbildningar på temat integration. En fråga som knappast lär bli mindre aktuell framöver.

”2008, när vi startade, var det ingen som pratade om integration på det här sättet. 2015 har alla som vi möter en uppfattning i integrationsfrågan och migrationsfrågan.”

I en tid då flyktingboenden drabbas av mordbränder får Sofia Appelgren ibland frågan om Mitt Livs verksamhet utsatts för hot.

”Vi har faktiskt inte det. Vi påminner oss ofta om att vi är förskonade från påhopp. Jag tror att det beror på att de flesta kan hålla med om att det vi gör är bra. Däremot möter vi ibland rädslor som vi gör vårt bästa för att bemöta med kunskap.”

Men det saknas inte utmaningar. Etiska frågor är ett exempel, att man får förfrågan från en uppdrags-givare vars värderingar inte klickar med organisationens. Eller, som för några år sedan, när en person ville utnyttja Mitt Livs patos som ideell verksamhet för egen vinning.

”I det läget fick jag välja att ta den konflikten vidare, eller att försöka få oss att överleva. Jag valde verksamheten. Annars hade vi inte funnits i dag. Då lärde jag mig att om man fokuserar på det positiva, så växer det.”

LÄSTIPS: 

Öka lönsamheten – bli en snällare chef

MQ:s vd Christina Ståhl – ”En ledare med stort L”

Strategin verkar ha fungerat. Bland Mitt Livs utmärkelser syns Årets västsvenska företag, Göteborgs bästa företag och Sveriges bästa sociala entreprenör – den sistnämnda från glassmärket Ben and Jerry’s. Sofia Appelgren är sedan 2010 också fellow i Ashoka, ett globalt nätverk för sociala entreprenörer.

”Jag har aldrig tänkt på mig själv som entreprenör, det är andra som gör sig den uppfattningen. Men egenskapen att inte låta sig bromsas av rädslor och sina egna möjliga svagheter, visst finns det en kraft i det”, säger hon.

”Steve Jobs sa något superbra en gång: ’Once you’ve realised that everything you see around you is created by people that are not smarter than you and me, the whole world will change.’ Jag tänker att det är så.”