»’Skitbra’ är inte alls bra!«

Ibland klev jag ur hissen i Radiohuset och kände »nu har jag gjort fel igen«. Sekunderna innan hade jag ställts öga mot öga med kolleger och medarbetare som jag inte hade kunnat låta bli att berömma för något som de hade gjort bra och som imponerat på mig.
Man får ju vara rätt lakonisk i en hiss, om man inte är i ett 100-våningshus och hissen går långsamt. Därför fick jag ofta ur mig platta kommentarer som
»jättebra« eller ännu värre,
»skitbra«. Så var vi framme.
Vad gav det en person som jobbat hårt och nått ett bra resultat?
Varje gång jag har sagt »jätte­bra« har jag gjort något jättedåligt som inte talat om varför det var bra och inte bemödat mig om att formulera några slutsatser kring styrkor och svagheter.

Som med den begåvade korrespondenten som, efter att ha hört mig säga hur bra hon var, avkrävde mig besked om varför och vad som kunde bli bättre. Jag visade henne inte tillräckligt med respekt för att ha bemödat mig om att tänka igenom detta. Var berömmet avsett att vara hyggligt eller som ett verktyg för henne och den verksamhet jag då ledde, undrade hon.
Bra fråga eller hur?
Jag har varit en uppriktigt berömmande chef. För det är ju fantastiskt med människor som löser problem eller gör saker som du aldrig hade kunnat föreställa dig!
Men från att ha varit beröm-strösslande, försökte jag uppfostra mig själv till att sluta med det. Kort sagt sluta berömma.
Det låter ju inte klokt! Rentav korkat. Man kan fråga sig varför?
Eftersom jag inte kan låta bli att läsa det mesta som kommer i min väg, fick jag en gång ögonen på en text som fick mig att haja till. »Beröm har drag av paternalism, en sorts klappa-på-huvudet-mentalitet – en över- och underordning«, stod det.
Texten ledde till att jag försökte bemästra min lite bussiga impulsivitet och börja tänka.

En verksamhet fungerar bäst om människor inte är beroende av andras beröm. Det är roligare för bägge att en medarbetare, som känner att den behärskar sitt jobb och inte alls behöver veta att du tycker om det, säger till dig »du, jag gjorde något himla bra«. Det är bättre än att du ska klappa den på huvudet.
Varken du eller dina medarbetare kan leva på andras bedömningar i ert arbete. Nästan alla vet om de har gjort ett bra eller dåligt jobb. Självförtroendet är ju summan av egna bedömningar och det är självförtroendet jag som chef borde medverka till att stärka.
Den relevanta följdfrågan blir då om det inte blir svårare att framföra kritik om man undviker att ge beröm?
Ja, kanske ska man vara lika återhållsam med kritik. Förutsatt att medarbetaren själv har förstått att den har gjort något dåligt så tycker jag att du ska vara det. Vi måste på något sätt tåla eller till och med belöna misslyckanden. Inte sådana som uppkommer genom slarv eller försumlighet, men när man prövar något nytt.
Vid sådana tillfällen kan man ibland avhålla sig från kritik, för de flesta är ganska medvetna om ifall de har gjort något bra eller dåligt.
Om du har en kreativ miljö är varje medarbetare kreativ utifrån sig själv och sin egen lust att göra något efter sin förmåga. Människor ska kunna läsa av det själva och därmed känna att de utvecklas. Att vara utlämnad till någon annans välvilja är inte särskilt kul.«