Siri Wikander: Leo ger oss hoppet tillbaka 

”Jag är en internationell student och jag vägrar att bli tystad”, skriver studenten Leo Gerdén i en debattartikel i Harvards universitetstidning The Crimson.

Ni, liksom jag, såg säkert den svenska studenten i nyhetsrapporteringarna under våren, när han protesterade mot Donald Trump. 

Jag blir starkt berörd av hans värderingstunga mod i en tid när så många är tysta, alltför tysta.

Och jag vill förstå vad som driver honom.

Så jag lyssnar på allt han säger – i TV4, New York Times, Svenska Dagbladet.

Tankarna snurrar. Vad får en ung kille att stå upp mot den auktoritära Trump-administrationen? Tänker han inte på riskerna för sin egen del?

Jag läser i New York Times där han uttalar sig om sin egen säkerhet och framtid i USA.

Han säger:

”Jag är absolut orolig men det är en risk jag har accepterat. Det vi kämpar för här är så mycket större än jag själv.”

Det känns som att Leo inte tvekar. Som att något inom honom inte ger honom något val.

Han reagerar nästan instinktivt. Han skriver och står upp för det han tror på. Han är äkta.

Känslan är så stark att han inte först gör någon personlig riskanalys. I en intervju i TV4 berättar han att det är först efteråt som han inser att det kan vara farligt att röra sig ensam ute i Boston.

Leo Gerdén påminner mig om en ledare jag coachade en gång.

Hon hade upptäckt oegentligheter hos sin arbetsgivare. De utnyttjade den outbildade personalen med oetisk schemaläggning och utebliven ersättning, samtidigt som de uttalade sig i media om hur många nyanlända de hjälpte in på den svenska arbetsmarknaden.

Chefen jag coachade kunde inte hålla tyst. Hon sa ifrån och blev utslängd ur företagsledningen.

Under flera månader gick hon till jobbet utan att någon vågade hälsa på henne. Hon satte sig vid ett skrivbord mitt i kontoret för att vara en nagel i ögat på ledningen. 

Medarbetarna vågade inte hälsa öppet på henne av risk för repressalier, men de skickade peppande och kärleksfulla sms för att stötta.

Hon förstod att de valde att ligga lågt. Det är inte alla som har de ekonomiska möjligheterna att säga ifrån till en arbetsgivare. 

Jag upplevde att den här chefen inte heller gjorde någon riskanalys.

Hon hade bara en stark inre känsla av att hon måste stå upp för det som var rätt.

Hon sa till mig att genom att stå upp för sina värderingar så blev hon fri i stället för medansvarig.

Leo Gerdén och chefen jag coachade visar att integritet inte är en strategi – det är en hållning.

Den som lever sina värderingar i handling, väcker förtroende. Och det gör skillnad.

När vi tvekar behöver vi någon att spegla oss i. Någon som inte söker makt, men som ändå leder.

Leo är en sådan person.

I en tid av politisk polarisering och sviktande tillit behöver vi något annat. Inte fler budskap. Och vi behöver dem mer än någonsin.