Seher Yilmaz: ”Jag är mer än exotisk mat"

Varje gång jag får frågan om jag kan laga turkisk mat gör jag någon besviken. Jag har nämligen ingen aning om hur man gör. Jag önskar att samtalet kunde fortsätta efter den första besvikelsen med frågor om hur mina matlagningskunskaper i övrigt ser ut, men det verkar aldrig vara av intresse. Det som skapar nyfikenhet är om jag kan göra vinbladsdolmar, inte om jag kan sno ihop en grym spaghetti och köttfärssås.

Denna insikt har jag haft sedan länge, och jag blev påmind om den för några veckor sedan när jag lyssnade på den förra statsministern Fredrik Reinfeldt. Jag hade satt mig bekvämt i en sal med många andra förväntansfulla när han skulle tala. Temat var vikten av att öppna våra hjärtan. Han skulle en gång för alla förklara vilka vinsterna med att öppna sitt hjärta skulle vara. Till sin hjälp tog han till samma budskap som jag hört honom säga så många gånger innan: ”Tänk vad många spännande möten vi går miste om genom att inte bjuda in andra till våra sammanhang.”

Syftet var så klart att göra lyssnarna nyfikna på ”de andra”. Eller utifrån mitt perspektiv, att göra sådana som honom nyfikna på sådana som mig. Intentionerna – att inkludera fler i sina egna sammanhang – är det egentligen inga fel på. Men längs vägen dit sker en tankevurpa som gör att målet missas.

Andra har läst: Seher Yilmaz – Diskriminering i sitt rätta namn

Det finns många anledningar till att fler hjärtan måste öppnas. En av dem är att en mångfald av perspektiv och erfarenheter helt klart är bättre än alternativet: enfald och likriktning. En annan anledning är den mest självklara som aldrig får glömmas bort: Att vi alla är lika mycket värda och förtjänar att alltid delta på lika villkor. Däremot vill jag inte se öppnade hjärtan som bjuder in mig till nya sammanhang bara för att jag skulle vara extra spännande eller exotisk.

Jag tycker inte att ni ska bredda era rekryteringsvägar för att någon som jag ska komma till er arbetsplats med annorlunda kryddade matlådor som doftar intressant när jag värmer min lunch i det gemensamma köket, eller för att jag ska lära er att laga vinbladsdolmar. Ni måste göra det för att vara säkra på att hitta den mest kompetenta personen, utan att begränsas av era nuvarande nätverk.

Det är möjligt att jag har erfarenheter som ni själva inte har. Eventuellt talar jag ett språk som gör att ni, i er kommunikation, kan nå fler. Eller så rör jag mig i sammanhang ni inte är vana vid, som ni kan lära er något av. Men i slutändan handlar det om att sätta rätt kompetens på rätt plats. Helt vanlig kompetens alltså, inte att uppfylla en kvot av kittlande samtal i fikarummet.

Att förvänta sig att jag, eller någon annan med utländsk bakgrund, ska ha en speciell kompetens bara utifrån vårt ursprung skapar orimliga förväntningar och bäddar för besvikelse från båda parter. Ni kommer inte att bli nöjda med mina tråkiga historier och jag kommer att känna att jag inte räcker till.

Hade det varit ett krav att jag skulle bidra med något exotiskt bara för att jag har utländsk bakgrund, skulle jag aldrig ha fått jobb. De få gånger jag har med mig en matlåda består den oftast av just den där spaghettin med köttfärssås, som inte alls ger en mystisk känsla av fjärran. Men jag är bra på så mycket annat som jag gärna vill ha uppmärksamhet för, i stället för att ses som ett spännande inslag på den annars likriktade arbetsplatsen.