Rache Kilic: ”Vi har en större uppförsbacke”

Rache Kilic är kurd, född i Turkiet men kom hit som barn och har gått hela sin skolgång i Sverige. På sin förra arbetsplats, en kommun i Storstockholm, upplevde hon sig diskriminerad på flera olika sätt, när det gällde arbetsuppgifter och tillsättning av nya tjänster samt löne- och statusmässigt.

”Oftast handlade det om subtila grejer. Det fanns en anda av ’har du kommit dig så här långt så borde du vara nöjd’. Man förväntade sig inte mer av mig, en kvinna med invandrarbakgrund. Det uttrycktes i kroppsspråk och kommentarer”, säger Rache Kilic samtidigt som hon poängterar att hon säkert övertolkat situationen någon gång på grund av tidigare erfarenheter.

Men den stora löneskillnaden på 12 000 kronor kan inte feltolkas. Så stor skillnad var det på hennes lön jämfört med andra enhetschefer på samma nivå. Hon blev inte heller tillfrågad om att vara med i ledningsgruppen. Trots att hon har 10–12 års erfarenhet av att leda chefer, upptogs två andra personer med endast två till tre års chefserfarenhet i den inre kretsen.

Efter ett år och åtta månader som chef i kommunen valde hon att avsluta sin anställning, till stor del på grund av den diskriminering hon utsattes för.

Men Rache Kilic gillar egentligen inte att prata i termer av diskriminering.

”Jag är själv väldigt restriktiv med det. Alla dessa begrepp, som rasist eller homofob, de används alldeles för lättvindigt. Ofta i fel sammanhang och det kan hämma oss som kan bli utsatta för det. Jag vill inte bli förknippad med att ’dra rassekortet’ i tid och otid.”

Även när hon drev ett eget företag upp­levde hon diskriminering. Några av de andra delägarna pratade raljerande om människor från orten.

”Inte för att det spelar någon roll men jag växte upp i Älvsjö, som knappast är någon förort i den meningen. Men jag fick vara representant för den gruppen och det pratades väldigt illa om dem som om de vore andra eller tredje klassens invånare. De körde med härskartekniker och tryckte ner mig så till den grad att jag valde att till slut gå, trots att företaget byggde på min idé och mina kontakter.”

Från Botkyrka kommun, som var hennes första arbetsplats, har hon dock bara bra erfarenheter.

”Jag blev inslängd över en natt, när min chef blev akut sjuk. Det är nog det bästa sättet att bli chef för sina tidigare medarbetare: att bli tillsatt i en kris. Då uppstod en skön känsla av att vi ska klara det här tillsammans.”

”Där fanns ett verktyg som heter ­Offentliga jobb, som kommuner använder sig av. Där maskeras alla jobbsökande så att varken kön, bakgrund eller ålder framgår, tills man fått fram tre, fyra personer till slutfasen. Endast baserat på urvalskriterierna. Ett sådant urval förenklar och ger inte heller känslan av att man blivit bortvald. Det borde alla använda.”

Sedan tre år arbetar Rache Kilic som servicechef på Locum, en arbetsplats där hon trivs och känner sig respekterad för den hon är.

Har du samma lön som andra chefer i samma position på ditt nuvarande jobb?

”Nej, det har jag inte.”