Peter Englund: ”Olikhet och konflikter är bra”

Har du någonsin ångrat att du tog jobbet?
”Gjorde jag det så skulle jag inte säga det. Orsaken till att jag inte omedelbart tackade ja var att jag hade en rätt realistisk bild av vad det här arbetet innebär. Hur tufft det skulle vara. Jag gick in rätt illu­sionslöst i det. Jag försöker se det som att jag gör min värnplikt. Det är en viktig och lärorik tid, samtidigt som arbetet är bitvis tungt.”

Blir det någonsin usel stämning bland ledamöterna – det måste vara en svår orkester att dirigera?
”Redan metaforen visar att det är en omöjlighet. Det handlar om en skara personer som aldrig går att domptera. Att säga: ’Nu ska ni göra så här …’ det är ett idiotsäkert sätt att få akademien att göra precis tvärtom.

Ledamöterna är samtliga mycket framstående inom sitt fält och har en stark självkänsla. Dessutom är de – och ska vara – egensinniga karaktärer. Mitt jobb är att försöka styra dem i en riktning där oenigheten inte blir destruktiv.

Mitt jobb handlar med andra ord i stor utsträckning om att säkra en atmosfär där striderna inte förstör, utan kan vändas till något positivt. Och det är ingen idé att få för sig, och det här gäller ju organisationer överhuvudtaget, att idealet är att skapa en konfliktfri tillvaro. Det är bara dumt. Det finns nämligen konflikter som är bra – om de går att hålla inom rimliga gränser. Att folk är oense, det är ofta en tillgång. Den stora faran är inte att de är oeniga, utan att de är för eniga.”

Vad är den ständiga sekreterarens viktigaste uppgift?
”Det är att leda det dagliga inre arbetet, den del som inte syns utåt. Det är också jag som är talespersonen utåt, vilket innebär att det bara är jag som har rätt att uttala mig om vissa saker. Det här är visserligen som vilken arbetsplats som helst med många filialer, men främst handlar det om arbetet med själva akademien; att få ledamöterna att samarbeta på bästa möjliga sätt.”

Och hur gör du det?
”Ja, säg det. När det gäller just det allmänna inre arbetet tror jag att det handlar om att vara en någorlunda god chef. Och det var också en av de saker som gjorde att jag tvekade inför att tacka ja till jobbet. Jag har inga chefserfarenheter alls förutom i armén, och det räknas ju inte. Det är den lättaste saken i världen att vara chef i armén. Så jag tycker själv att jag brast på den punkten, rent erfarenhetsmässigt.”

Är det svårt?
”Jag försöker göra så gott jag kan. Några principer har jag haft, och dessa har jag försökt följa från första början vilket jag tror underlättat.”

Kan du ge några konkreta exempel?
”Jag försöker bland annat skapa en atmosfär där folk inte är rädda för att komma med kritik. Att alltid lyssna tror jag är viktigt, och att inte ignorera sådant som inte stämmer överens med ens egen bild. Det vill säga: att inte begära att folk ska bete sig precis så som man hoppas. Eller att göra drömkalkyler. Blir du upprörd för att någon inte klarar att hålla en deadline – som var orealistisk redan från början – då hamnar man snart snett. Så jag försöker hela tiden vara realistisk.”

Har du fler principer som du arbetar efter?
”Ta alltid de dåliga nyheterna först; skjut aldrig en budbärare; och försök ha högt i tak så att folk inte blir skraja. Den sista punkten är något som jag lärt mig från min bakgrund som historiker. När historie­böckerna avhandlar katastrofer, oavsett om det rör sig om en händelse inom ett land eller en organisation, är det i regel alltid någon som sett eller hört något innan det exploderade. Problemet? Den personen har då antingen blivit tystad, eller så har personen helt enkelt inte vågat kliva fram. Det där är en viktig lärdom.

Jag har också lärt mig att faktiskt kunna säga: ’Nu vet jag inte hur vi ska gå vidare, hjälp mig gärna.'”

Det låter som ödmjukhet?
”Kanske, men i så fall är det en ödmjukhet som är fotad i att jag ­faktiskt brister i erfarenheten från att vara chef. Och i vissa lägen ­kanske det kan vara nyttigt att erkänna det.”

Text: Johan Kellman Larsson