Per Naroskin: Mitt liv i regnbågens alla färger

Alla aktiviteter med min familj är ljust gräsgröna. Bokade föreläsningar är tegelröda, medan tid avsatt för att skriva krönikor som den här, är grågröna som strandkål. Min närmaste framtid är lika färgsprakande som hösten, fast med ännu fler färger.

Jag talar om färgkodningen i min kalen­­der i telefonen. Jag har varit kalender­kramare länge. Från början älskade jag klassiska pappersagendor, men fascina­tionen har bara ökat sedan jag tog steget över till digitala kalendrar. Tyvärr delar inte alla min hänförelse över kalender­appens alla finesser. När jag försöker väcka omgivningens intresse för nya avancerade funktioner får de något tomt i blicken. De verkar snarare bekymrade över all den tid jag lägger ner på att pyssla med mina kalendrar.

Starkast är oförståelsen de första veckorna efter semestern. Då fylls fikarummet med knorrande över den smärtsamma omställningen från ledighet till vardag. Och det är kalendern som blir en symbol för ofriheten och tvånget att inordna sig. Kalendern drar på sig ilska för att den förfular livet med sitt missprydande raster av tidsbokningar. Att behöva gå in i kalendern och kolla innan man bestämmer något är den moderna motsvarigheten till det gamla begreppet grottekvarnen.

De som förfasar sig över kalendern är ofta samma personer som liknar armbandsklockor vid handbojor. Efter semestern demonstrerar de vilken fri sommar de haft genom att visa upp handleden som är brun också där klockan inte suttit när de solat. (De får mig att tänka på det där vita strecket på ringfingret som bör finnas under vigselringen när man kommer tillbaka från sin sol- och solosemester.)

Men hösten kan också vara ordnandets glada tid. En del syltar och saftar och gör inläggningar; jag sorterar höstens kommande händelser i kalendern.

Är min omsorgsfulla hantering av kalenderposter bara ett uttryck för oron att inte kunna bemästra det ständiga flödet av arbetsuppgifter och åtaganden? En patetisk illusion om att kunna kontrollera framtiden och förebygga obehagliga överraskningar genom noggrann planering? Eller är den ett uttryck för en djupt mänsklig ambition att bringa överskådlighet åt myllret av möten och sysslor?

Kanske är det när allt kommer omkring färgsättningen jag gillar bäst med min kalender. Ett stråk av skönhetssinne som smugit sig in i ordnandets principer. Min färgkodning är inte ett dugg rationell, utan högst personlig. Lackrött för planerade resor, gammalrosa för bokskrivande, ilsket violett för Spanarna, lavendelblått för patienter, djupgrönt som skogsbryn efter regn för möten med kärestan och bärnstensgult för blandade övriga händelser.

På så sätt får varje veckoöversikt sin speciella färgsammansättning och varje månadsvy bildar en mosaik över mina göranden i den närmsta framtiden.

Eftersom man så ofta måste titta i sin kalender ska den vara snygg. Det ska vara en glädje att blicka ut över det kommandes landskap. Jag tror faktiskt att det gör mig bättre rustad att ta itu med det som komma skall, när det väl är dags.