Per Naroskin: Framtidens vrålande chefer

Vi kan kalla henne Julia. Minns ni juni, studenttider, försommar, förhoppningar, då den femte juni klev också Julia som student upp på flaket till den lastbil som hennes klass hyrt.

När de kör vägen in från hennes gymnasium till stan kommer massor av människor att irritera sig på den höga dunkande musiken och de illvrålande ungdomarna.

”Flingor på ett flak”, kommenterar en man bredvid mig på trottoaren. Föraktet i hans röst går inte att ta miste på.

Antagligen skulle jag varit en av dem som rynkar på pannan, om det inte varit för att jag var bekant med Julia och visste hur hennes oro för framtiden börjat torna upp sig långt innan hon äntrat lastbilen för att stå och skrika sig hes.

När jag tog studenten sjöng vi om den ljusnande framtid och sådant. Det var det väl egentligen ingen som trodde på då heller. För bara några år sedan skanderade studenter på lastbilsflaken ännu skamlöst ’Fy fan vad vi är bra!’. Kanske för att ingen annan tyckte det.

På sistone verkar inte ens studenterna själva tycka att de är bra. I de senaste karavanerna har hejarklacksramsorna ersatts av gutturala vrål och vuvuzelor.

Kanske har det att göra med betygssystemet. Alla betygssystem har väl varit föremål för debatt och kritik, men få har varit så förkättrade och blir förmodligen så kortlivade som det nuvarande.

Jag har talat med flera av årets studenter och hört hur demoraliserande de upplever ett betygssystem som tycks inrikta sig på ens lägstanivå snarare än ens högsta. Där tre riktigt bra delmoment förlorar oproportionerligt i vikt jämfört med ett sämre fjärde.

En tanke slår mig. Tänk om det nuvarande betygssystemet är samhällets reaktion mot den curlade generationen som påstås ha skyddats av sina föräldrar från misslyckande och ansträngningar. Kanske såg de som skapade dagens betygssystem det som en självpåtagen plikt att stävja inflationen av menlösa uppåtvända tummar för Gilla på Facebook.

När jag var gymnasist ordnade jag upprop mot det dåvarande relativa betygssystemet som baserade sig på ett antagande om normalfördelade prestationer. Då trodde jag att det möjligen – i framtiden – skulle kunna existera ett någotsånär rättvist betygssystem. Det gör jag inte längre. Däremot tror jag att det i arbetslivet finns fantastiska möjligheter till personlig feedback i form av både beröm och konstruktiv kritik.

Nu har det blivit höst. Kanske är det just du som i framtiden blir Julias första chef. Jag hoppas att du kommer att se henne som en person i vardande och inte reducera henne till en representant för fördomen om hennes generation. Jag tänker mig att du utgår från att hon, precis som de flesta av oss, i grunden är nyfiken och beredd att ta ansvar. Eftersom du har förmågan att se såväl hennes möjligheter som begränsningar kommer du att både bekräfta och utmana henne.

Jag vågar gissa att i så fall beror det på att du antagligen själv haft en sådan chef. En som mätt dig för dina höjdpunkter och framgångar snarare än för dina dippar och misslyckanden. Helt enkelt någon som ser personer där andra bara ser flingor på ett flak.

/Per Naroskin är psykolog, psykoterapeut, författare, ståupp-komiker och föreläsare. Han deltar också regelbundet i programmet Spanarna i P1.