Per Grankvist: ”Skönmåla inte framtiden”

Samtidigt som folk förstår att alla måste minska våra utsläpp drastiskt till 2030 och att det finns ordentligt med fakta som stödjer den uppfattningen, tycks det mig som om många har svårt att ta in att det där ”alla” också in­­kluderar dem.

De som propagerar för förändring brukar sammanfatta det i vetenskapligt korrekta och välunderbyggda argument och råden som kommer ur deras mun handlar om att sluta flyga, använda bil så lite som möjligt och byta till en växtbaserad diet.

Men för mottagaren låter ett sådant budskap ganska mycket som att någon försöker stjäla min burgare, ta min bil och förbjuda mig att åka till Thailand. Eller med andra ord: som att någon försöker införa begränsningar runt min livsstil och kring hur jag umgås med andra.

Det beror på att fakta är överskattade. I alla fall när det gäller att övertyga människor om förändring. Vi lär oss att överskatta männis­kors logik och tänka på våra medmänniskor som logiska ansvariga medborgare med en förmåga att sakligt väga olika argument innan ett beslut fattas. Att utgå från att medarbetarna är maktkåta primater som i huvudsak låter sig styras av ett sammelsurium av häftiga och motstridiga känslor låter dåligt. Likväl går det att argumentera att den bilden är mer sanningsenlig med gott stöd i forskningen.

En klimatneutral livsstil kommer förstås att se annorlunda ut än dagens, men däremot kommer den inte att innebära en lägre livs­kvalitet. Vegoburgarna kommer fortfarande att vara lika flottiga, slaffsiga och underbart onyttiga (vilket Max redan bevisat), elbilarna fortfarande vara fläskiga (hej Porsche Taycan Turbo S) och vi kommer att få chansen att lära oss något om oss själva när vi ser världen.

Jag tror vi gör oss en otjänst när vi utan att tänka oss för pratar om den hållbara framtiden som ett grönt paradis där tekniken räddat oss, där alla sociala problem är lösta och alla äter en näringstät chiapudding till frukost varje dag. En sådan vardag är främmande och därmed automatiskt skrämmande vilket motverkar den förändring vi önskar att se.

Nej, adressera hjärtat i stället för hjärnan. Berätta att det i framtiden fortfarande kommer att finnas jättebilligt smågodis i mängder, lucia­körer med änglalika barnröster, blöta dalmatiners som hoppar upp i soffan fast de inte får och pirriga pussar på första dejten. I baksätet på de eldrivna bilarna kommer ungar fortfarande att kivas, problemet med löv på spåren kommer aldrig att lösas och i förorten kommer pappor att svära över att de bränt burgarna. Och det kommer att finnas klimatsmarta men otrogna partners, chefer som väljer tåget i stället för flyget men likväl är idioter, samt ISO-certifieringar och liknande djävulskap.

Men det är samtidigt en verklighet vi känner till sedan tidigare. Det gör att förändringen inte känns lika stor, inte lika skrämmande och inte lika främmande.