Per Grankvist: Idioterna klarar sig så länge ingen ställer frågor

Med 1930-talets stora löfte om ett folkhem som var strukturerat på ett nytt sätt och där alla svenskar skulle få det mycket bättre än förr, etablerades en språklig koppling som fortfarande präglar det svenska sättet att tänka. Genom att göra ”gammal” och ”dålig”, respektive ”ny” och ”bättre” till synonymer drevs utvecklingen snabbt framåt.

Men det gjorde också att intresset för att dra nytta av historien och tidigare erfarenheter minskade samtidigt som entusiasmen för breda sociala reformer, nya sätt att organisera team och helt nya grejer tycks större i Sverige än i andra länder.

Det tog mig tid att inse att detta även präglat min syn på världen. De jag tycker är unga i dag betraktade jag som gamla förr. Som tonåring var det näst intill obegripligt för mig att ett fyrtioårigt hjärta fortfarande orkade slå. När jag inträtt i vuxenvärden på riktigt och pratade med trettioåringar höjde jag gärna rösten på tjugoåringars tvärsäkra vis, men en förklaring var att jag också var osäker på hur mycket hörsel de hade kvar.

Hänger man på Linkedin eller läser affärspressen regelbundet noterar man att något hänt. Det är tydligen inne att anställa åldringar. I artikel efter artikel läser jag om fördelarna med att anställa människor som har lång erfarenhet, bred kompetens och förmågan att ta sig an uppgifter på ett samlat vis utan att behöva oroa sig för om man ska hinna hämta lillan innan dagis stänger.

Och nog tycks det stämma. Någonstans efter femtio tycks dessutom ett alldeles särskilt lugn infinna sig hos de som upplevt tillräckligt mycket stökiga projekt i sin karriär för att veta att inget egentligen är viktigt på riktigt, oavsett hur många gånger någon skrivit ”key” eller ”strategic” i projektbeskrivningen.

Då jag nyligen träffade en av dessa figurer som uttalar sig i media om ålderismen, vår tendens att diskriminera äldre i arbetslivet, var jag därför nyfiken på att få höra mer. Till min förvåning hade hens egen organisation inte anställt en enda äldre människa. Och det trots att koncernen består av flera hundra anställda och anställer dussintals varje år. ”De hade inte haft behov av någon med den profilen”, förklarade hen när jag tappade talförmågan.

Vilken idiot! tänkte jag först. Men sedan insåg jag att om man inte lärt sig differensen mellan ”gammal” och ”dålig” när man vuxit upp är det möjligt att man också missat att det är skillnad på att ”prata” och att ”göra”.

Det kan ju vara förklaringen till att man träffar chefer som pratar om värderingar i stället för att leva dem. Som snackar om laganda men uppträder som egoister. Som pratar om sexism utan att sluta vara sexistiska själva. Eller som gillar att snacka om ålderism utan att anställa någon gammal. Vilka idioter! tänkte jag sedan.

Men de klarar sig så länge ingen ställer frågor om vad de gjort i stället för vad de sagt. Och dina underordnade vet alltid både skillnaden och sanningen.