Per Grankvist: ”Då var jag rädd för att inte duga”

Skammen kommer över mig som en feberfrossa när jag tänker på hur mycket betydelselösa floskler som kommit ur min mun genom åren. I situationer där jag kunnat välja ett enklare ord har jag likväl valt ett svårare. Agil. Iterativ. Transformativ. Ännu värre: orden har placerats i meningar så krångliga att de blir meningslösa.

”För att möta paradigmskiftets utmaningar måste vi arbeta med transformation på ett agilt och iterativt sätt” har jag stått och sagt.

Varför sa jag inte som det var, undrar jag nu? Varför konstaterade jag inte bara att vi har problem eftersom vi glömt bort att utgå från kundernas behov under en period och nu har saker ändrats och vi sitter i skiten och måste lösa det snabbt. Verkligheten har få ”utmaningar” men ganska många problem. Så varför inte kalla dem för just det?

Är det rädslan för att inte bli tagen på allvar som spökar igen? Det är sånt som gör att man förhäver sig genom att använda ordet ”man” när ”jag” funkat lika bra. ”I en sån situation blir man ju orolig” kan folk säga i ett fumligt försök att inte låtsas som att de själva blev skiträdda. Sånt har jag också gjort många gånger, särskilt i början av arbetslivet.

Det kan förstås också vara den bristande självkänslan. Sinnebilden av en chef är någon som är alltid beslutsam, tydlig, lugn och erfaren, en bild som kan krocka med en självinsikt som säger något annat. En stark känsla av att man måste uppträda professionellt kombinerat med en vag föreställning om vad det egentligen innebär. Kan man säga att man inte förstår vad någon pratar om, eller är det oproffsigt? Får man säga som det är eller måste man leka affär?

En bristande ekonomisk självkänsla har alltid hämmat mig i situationer där jag tvingats sätta pris på mig själv. Det är något narcissistiskt över att utan darr på rösten deklarera att man är värd flera tusenlappar i timmen för att ge någon råd, har jag tänkt. Bäst att förklara saker lite mer komplicerat för att låta som att man är värd sitt arvode, har jag tänkt.

 Jag har puffat upp mig, plattat till andra med besvärliga synonymer, försökt ge argument tyngd genom att använda ”man”, och samtidigt varit så rädd för att inte tas på allvar att jag kan ha sagt saker i stil med att “Företagets innovationsförmåga innebär en strategisk utmaning mot bakgrund av den marknadstransformation vi ser inom personlig mobilitet just nu.” Istället för att säga som det är: Eftersom företagets chefer inte satsat på elektrifiering på allvar på fem år tror jag att bolaget kommer att dö – och det är precis vad de förtjänar. 

Jag skäms och förlåter ändå mig själv. Jag skulle velat kunna ge den yngre versionen en kram och säga att ”du duger!”. Men också säga till mina dåvarande chefer att deras sätt inte duger.  

”Ser du inte att grabben behöver en klapp på axeln ibland?” vill jag säga dem. ”Visa lite vanlig jävla vänlighet istället för att alltid uppträda som du redan vet allt och slänga dig med krångliga ord. Vad är du rädd för?”