På besök hos adepter i galonbyxor

Jag har varit gäst hos verkligheten. Jag har besökt Sveriges största medarbetar- och ledarutbildningsverksamhet. Jag är djupt imponerad av vad jag sett av kompetenta utbildare. Här fostras och utbildas i samarbete, ansvar, empati, allas lika värde, genusfrågor, kultur och ansvar. Det sker både inne och utomhus.

Ibland har du kanske mött adepterna, om du är ovanligt sen på väg till jobbet, på förmiddagen. De går på led, två och två, man hör dem småprata och man hör ibland de tydliga uppmaningarna från utbildarna. Det man känner igen bäst är de gula eller orangea västarna och det lite frasande ljudet av galonbyxor eller over­allerna.

Dagarna kan verka lite späckade för de lär sig hela tiden, vikten av hänsyn, att inte tränga sig i pulkabacken, att lyssna när andra talar, att våld inte lönar sig, att mobbning är förbjudet, att dela med sig, att plocka i ordning efter sig, att det finns tröst om man är ledsen, vikten av att skicka vidare potatisen. Kort sagt allt det som krävs för att en arbetsplats ska fungera.

Dessutom får de fackkunskaper i allt möjligt, på museer, i lekar och genom högläsning, sång, teckning och teater. Men det fungerar bara om det finns tålmodiga och högkvalificerade experter i förskolepedagogik, som på de ställen där jag har varit.

Snacka om värdebaserad tillväxt. Små växer i dubbel bemärkelse under sakkunnig ledning. Småbarnsföräldrar kan ge järnet på jobbet om de inte behöver oroa sig för hur Maja och Lucas har det. Dessutom är medarbetare som måste hämta en bestämd tid, oftast klara med jobbet. Deadlines är sällan fel.

Förmodligen är en kvalificerad barn­omsorg med välutbildade och välbetalda pedagoger, helst i bra lokaler, en av de viktigaste men mest dolda förutsättningarna för svensk arbetsmarknad. Och vilken lärmiljö för en blivande chef eller chefsutbildare, att se hur man på ett par tre händer ger Maja och Lucas och deras 18 kompisar en meningsfull dag och själv­förtroende och får någon att växa och känna att ”jag kan själv”.

Dessutom blir nog våra blivande vuxna rätt hemma i viss teknik. 10-talisten Clara, nästan två, bläddrar på tv-skärmen med handen men irriteras av att inget händer, för det är ingen läsplatta. Och Wille i samma ålder, låser upp telefonen och ”pekdrar” sig fram till sitt spel. Det gäller att förse dem med böcker, slår det mig.

Brittiske designgurun Tyler Brûlé är analog som jag och lovordar knappar att trycka på som på en Blackberry eller hamrandet på ett riktigt tangentbord och beklagar en framtid av ”strykningarna över livlösa ytor av glas”. Vi lever i spännande tider.

”Impatience is a phase of violence”, som Gandhi skrev, tillämpligt också i umgänget med små människor som ska bli ansvarsfulla vuxna, kanske till och med egensinniga och envisa för att klara världens ut­maningar.

Man ska inte idyllisera men min utflykt i verkligheten gav mig i alla fall en tankeställare och enorm respekt för ett arbete verkligen i ledarskapssvängen.