”Ödmjukhet har gett mig två Oscars”

Efter sju år i Hollywood hade Per Hallberg redan arbetat med flera stora skådespelare och regissörer. Bland annat hade han varit ansvarig för ljudet i storfilmen »Braveheart« med Mel Gibson och för det skulle han senare komma att vinna sin första Oscar. Men trots att han kom från lilla Öland i Sverige hade han dittills aldrig upplevt någon större nervositet inför de superstjärnor han fått träffa.

Nu satt han i studion och arbetade med filmen »Hämnden«. Delar av dialogen behövde spelas in på nytt och bakom Per på en soffa låg regissören Sean Penn och vid en mikrofon stod Jack Nicholson.

»Jack, som för mig är en av de allra största, hade problem att få till replikerna. Så jag gav honom lite instruktioner och bad honom pröva igen«, säger Per och berättar att han ändå inte tyckte att Jack fick till det riktigt så han stod på sig och bad honom ta om alltihop en gång till på ett annat sätt.

»Och då slog det mig plötsligt. Här sitter jag, en grabb från Öland, och ger råd till en superstjärna som Jack Nicholson om hur han ska säga sina repliker. Snart blir han väl urförbannad«, säger Per och minns att han för första gången blev lite skraj.

Men i stället för att bli arg gjorde Jack bara ett nytt försök och den här gången satt replikerna betydligt bättre. Så han tackade Per för hjälpen och lämnade sedan studion.
»Då insåg jag att man måste våga lita på sig själv, man får aldrig vara rädd för att göra sitt jobb«, säger Per.

Pers ambition har hela tiden varit att skapa en arbetsmiljö där alla vågar delta med tankar och idéer, oavsett om man är Jack Nicholson eller en vikarierande studioassistent. Kanske låter det som en självklarhet att behandla alla lika, men Per hävdar att det har varit en mycket viktig del i hans framgångsrecept. En grundsten som han tror att många av hans mindre framgångsrika konkurrenter har missat.

Som »supervising sound editor« är det Per som bär det övergripande ansvaret för ljudet i de filmproduktioner han jobbar med. Det är han som ska se till att arbetet håller ihop och bildar en fungerande helhet.

Storleken på den arbetsgrupp han har under sig varierar kraftigt från produktion till produktion. Ibland handlar det om fem personer, ibland 50. Men han har alltid en kärna av medarbetare runt omkring sig som han har jobbat ihop med länge.

»Vi har byggt ett gäng genom åren. Karen Baker Landers, som jag delade min senaste Oscar med, har jag arbetat tillsammans med i 22 år. Nybörjaren i gruppen har varit med i tio år«, säger Per och förklarar att det är unikt i en bransch som är känd för att ha stor personalomsättning.

»Folk arbetar tillsammans i ett par år och sedan blir de ovänner och splittras. Som jag ser det beror det oftast på att någon försöker ta åt sig för mycket av äran själv. Så är det inte i vår grupp. Vi trivs tillsammans och har kul på jobbet varje dag och det är därför som vi fortfarande jobbar ihop.«

»Jag brukar säga att ingen i min grupp är bäst i världen på ljud, varken jag eller någon annan. Men som ett team är vi bäst. Ja, jag tror faktiskt inte att det finns någon annan i världen som är bättre än vi på det vi gör.«

Hans ton är saklig, han slår sig inte för bröstet. Han har bara en imponerande tro på sig själv och sina arbetskamraters förmåga. Och det är viktigt för att lyckas skapa en så trygg arbetsmiljö som möjligt.

Per förklarar att de divalater som han ibland stöter på bland stjärnorna sällan kommer från de riktigt stora. I stället är det de mer oerfarna som är på väg upp men ännu inte är där som kan vara svårarbetade. Det handlar oftast om osäkerhet och även då kommer vikten av en trygg miljö in.

»Då skulle det inte fungera att vi gick runt och var nervösa inför deras stjärnstatus. De här människorna lever oerhört påpassade liv och då måste de åtminstone få lugn och ro omkring sig när de jobbar.«

Han skulle aldrig be någon av de stjärnor han arbetar med om en autograf.
»Det händer ganska ofta att folk jag träffar ber mig att göra det men jag säger alltid nej. Vill man att folk ska uppträda professionellt i studion så måste man själv uppföra sig så.«

Men att vara ljuddesigner handlar naturligtvis även om kreativitet. Per menar att han har en medfödd känsla både för ljudestetik och hur man berättar en historia, vilket inte är en helt vanlig kombination med att samtidigt vara en duktig organisatör.

Någon formell utbildning inom ljud och film har han inte och i stället har han fått arbeta sig upp. Att han överhuvudtaget hamnade i Hollywood är faktiskt en historia som kunde varit tagen ur någon av de filmer han jobbar med.

Alltihop började när Per var 27 år. På den tiden bodde han i en lägenhet i Borgholm och där råkade han en dag stöta ihop med en amerikansk tjej som var där på besök. Förälskelsen var omedelbar och mindre än ett år senare var Per i USA för att besöka tjejen, som heter Linda och skulle komma att bli Pers första fru.

Via henne träffade han en kille som arbetade med filmljud i Los Angeles. De båda kom bra överens, ljudkillen tog med sig Per till sitt jobb och visade honom runt och några månader senare ringde han och erbjöd honom en anställning.

»Men jag var ju 28 år och hade provat en massa olika yrken redan. Jag ville inte bli chaufför eller assistent eller vad det nu var de ville erbjuda mig. Då hade jag inte fått lära mig någonting om arbetet som ljudläggare«, säger Per som i stället bad att få gå en tid som oavlönad praktikant.

»Det var den bästa utbildning jag kunde få. I och med att jag fick röra mig fritt och även såg andra delar av filmproduktionen gav det mig en förståelse för helheten som jag tror har varit väldigt viktig«, säger Per som redan efter 4–5 månader på företaget Soundelux fick ansvaret att lägga ljud på sin första film.

Han menar att det är nyttigt att inse att man även som chef på ett eller annat sätt är en del av ett större maskineri. Om man ska ha ett bra samarbete med arbetsledare inom andra områden av organisationen bör man ha en ödmjuk inställning även till deras jobb.

»Om en filmproduktion har 100 miljoner i budget så kanske jag som ansvarig för arbetet med ljudet har 1 miljon. Ljudet är trots allt bara en liten del av en film. Det kan vara bra att komma ihåg ibland.«

Just ödmjukhet återkommer han ofta till, både som en beundransvärd egenskap hos andra och som en förutsättning för framgång i sitt eget ledarskap. Och på många sätt har det blivit ännu viktigare sedan han kom till Hollywood för snart 23 år sedan. I den stenhårda konkurrensen behöver alla som arbetar i branschen allt stöd de kan få, menar Per.

»Det finns många svin i Hollywood, ser man inte upp blir man snabbt själv en av de ensamma grisarna. Till slut finns helt enkelt ingen som vill jobba tillsammans med dig. Så på det sättet är ju ödmjukhet helt enkelt en självbevarelsedrift. Men sedan handlar det naturligtvis om hur man vill att folk ska se på en som person. I grund och botten är det förstås värderingar som jag har fått med mig hemifrån«, säger Per.

För en ljudläggare börjar arbetet först efter själva filminspelningen. Då får denne titta på det filmade materialet och försöka skapa sig en bild av storyn och de intryck som regissören vill förmedla till publiken. Sedan gäller det att få stämningen i bildmaterialet att passa ihop med ljudet.

Normalt arbetar en ljudläggare med tre projekt om året, men Per har många gånger arbetat med fem filmer under ett och samma år.
Han uppskattar att han jobbar cirka 330 av årets 365 dagar och ofta är han i studion från tidig morgon till sen kväll. Det blir sällan mer än fem och en halv timmes sömn per natt.

Inställningen att arbeta hårt och aldrig nöja sig med halvbra verkar han ha haft med sig redan från början och det är inte svårt att se att det också är en viktig förklaring till hur han har tagit sig dit han är i dag.

Per berättar att han cyklade en hel del under den första tiden i L.A. och en dag tog han sig upp till en högt belägen utsiktsplats där man ser staden med Hollywood och hela filmfabriken framför sig.

»Jag stod där och tittade ut över L.A. och jag minns att jag till och med sa högt för mig själv ’jag ska klara det här, jag ska lyckas med detta!’«, säger Per och medger att det kan låta ganska kaxigt att stå ovanför denna jättestad och tänka att man ska bli bättre än alla andra där nere.

»Men sådan var inte känslan. Det var utmaningen jag såg, en tävling med mig själv snarare än med någon annan. Och jag tänkte inte göra det halvdant.«

Text: Erik Olsson
Foto: Mikael Steinberg/Scanpix