När medarbetare blir en mobb!

Radiochefen Peter Örns  sorti i förra veckan blev en beklämmande uppvisning i vad som händer när normala, hyggliga och sansade medarbetare drabbas av ett slags galen gruppeufori. Interiörerna från presskonferensen då Peter Örn skulle tillkännage sin avgång skapar en bild av hur journalister och producenter tappar behärskningen och bildar en motbjudande mobb.

Skulle du själv vilja stå där på podiet och ta emot allt hat och förakt? Inte jag. Och ändå har jag varit i närheten av exakt samma situation.

Peter Örn är sannolikt en rätt hygglig chef, inkännande, lyssnande och med ett stort intresse för människor. På en annan arbetsplats. Men Radiohuset var en för tuff utmaning. Speciellt som han saknade kunskaper om media och journalistik, förstod sig inte på maktinteriörerna och hade en fd VD (Ove Joanson) som ordförande över sig. Och med ett uppdrag att anpassa Sveriges Radio i ett helt nytt medielandskap.

Journalister är ett skrå som har svårt för förändringar. Medarbetarna på SR utgör inget undantag, för att använda ett understatement.

Peter Örn är sannolikt alltför stukad och chockad för att förstå vad som egentligen hände, men det ska bli intressant att ta del av hans analys om säg några månader. Men eftersom jag själv varit med om samma tuffa och rätt kränkande resa en gång i tiden, så kan jag redan nu ge några inblickar och slutsatser.

1. Ta inte ett chefsjobb på en arbetsplats fylld av specialister om du själv kommer utifrån och är helt grön. Det är klart att det är både smickrande och utmanande att testa sina chefskunskaper i en helt ny miljö. Men en organisation som inte har yrkesmässig respekt för sin chef sätter rätt snabbt igång en avstötningsprocess. Till slut blir det som att rida på en Rodeo. Man vet att man kommer att ramla av den vilda hästen. Frågan är bara när.
2. Ge inte sken av att medarbetarna ska få vara med och bestämma, om du inte menar allvar. Du tar några billiga poäng i början genom att låta personalen få utveckla sina drömmar och framtidsscenarier. Men få medarbetare orkar se till helheten, utan optimerar bara sin egen arbetssituation. Til syvende og sidst är det chefen ihop med ledningsgruppen som fattar besluten.
3. Undvik i det längsta sk klimatundersökningar och stormöten. De förra tenderar till att bli popularitetsbarometrar. De chefer som fattar de svåraste och mest obehagliga besluten riskerar att hamna i botten. Vad ska man dra för slutsatser av det? Och stormöten har en inbyggd fara i att urarta till allmänt gnäll.
4. Se upp för alla projektioner som möter dig som ny chef. Medarbetare har en sådan enorm längtan efter att bli sedda på sitt speciella sätt, att de laddar sina första kontakter med dig med alla sina behov. Det är oerhört lätt att som chef ta rollen av alla goda gåvors tjänare. Man springer omkring och bara tillfredställer omgivningen. Den enda man glömmer är sig själv, sitt uppdrag och sin egen chefstil.

Ja, det finns säkert en massa andra kloka slutsatser också. Men ”pantertanten” Kerstin Brunnberg, som vid 65 års ålder, tar på sig radiochefsjobbet, gjorde mig lycklig när hon omedelbart stämde i bäcken. Inget snack om att nu måste jag ut i organisationen och lyssna. Istället utlovade hon en  strategi inom vecka. Planerna på stora besparingar ligger fast. Och tillbaka och börja jobba. Pang bom! Kakafonin i radiohuset vreds ner till ett stilla sorl.

Likt en supernanny har Kerstin Brunnberg antagligen visat Peter Örn att chefskap också handlar om förmågan att fatta beslut utan ängsliga sidoblickar.

Eller vad säger du själv? Hur hanterar du stormötesdemokrati och alla projektioner som möter dig som chef?

Maila mig här nedan. Dina synpunkter läggs upp vår hemsida, så att alla våra läsare får del av dem.