”Mitt i natten ringde telefonen”

En av hans underordnade, en chef, hade fått ett hjärtstopp på ett träningspass under kvällen.

”Trots att jag blev chockad och ledsen var det bara att sätta igång och jobba. Den här chefen ledde en stor arbetsgrupp som skulle reagera när han inte dök upp som vanligt morgonen därpå. Dessutom visste en medarbetare vad som hänt och det fanns en potentiell risk för spridning utanför vår kontroll om vi inte hanterade det direkt”, minns Katarina Roddar händelsen som har några år på nacken.

Hon bildade en krisgrupp, med den avlidnes närmaste chef plus ytterligare en chef från ledningsgruppen och Pwc:s krisleverantör; en psykolog de samverkat med en längre tid. Under natten redde de ut vad som hade hänt och vad de behövde göra.

”I arbetsgruppen fanns en senior person som tidigare haft den avlidnes chefsroll. Eftersom han kände alla medarbetarna och är en så trygg person bad vi honom att informera gruppen. Med mig vid sin sida, förstås.”

Hon pratade länge med den utsedde personen under natten och morgonen därpå, för att han skulle känna sig så okej som möjligt med det svåra uppdraget. Han var otroligt berörd och ledsen. Den avlidne hade inte bara varit hans kollega utan de hade även tränat mycket ihop. Katarina Roddar som inte hade en lika nära relation till den avlidne var inte lika påverkad av sorgen på ett personligt plan och kunde därför vara ett reellt stöd.

Klockan åtta på morgonen skickades det ut en kallelse till ett infomöte en halvtimme senare via elektroniska kalendrar och mejl med en vädjan om att alla skulle prioritera mötet.

”Den utsedde chefen var orolig för att han inte skulle klara av att hålla informationen. Men jag försökte försäkra honom om att han absolut inte behövde vara Stålmannen utan kunde visa hur ledsen han var. Och att jag skulle stå bredvid och vara redo att, när helst han ville, ta över.”

Katarina Roddar som bor flera mil från det drabbade kontor steg upp i ottan och körde bil. Med sig tog hon en massa läsk och choklad.

”Jag visste att jag var på väg till en väldigt tuff situation, där i stort sett en hel avdelning skulle hamna i ett chocktillstånd. Då kan det vara bra att ha med sig något med högt sockerinnehåll.”

På kontoret hade man redan förstått att det hänt något hemskt. En medarbetare hade av misstag fått syn på den utsedde chefen gråtandes och började ställa frågor men de lyckades informera hela gruppen samlat.

”Vi berättade helt sakligt vad som hänt, så mycket som vi visste och lät sedan medarbetarna ställa frågor. Alla blev jätteledsna men reagerade väldigt olika. Vissa ville vara tillsammans, andra ville vara ifred på sina rum. Någon hämtade en filt, satt nära och kramades. Jag stannade hela dagen, satt dels i fikarummet och var tillgänglig för alla som ville prata men sökte också upp de som gått till sina rum. Det var en mycket omtyckt chef som dog, och det är såklart extra chockartat att förlora en vältränad person, som man trott skulle få ett långt liv, på ett sådant sätt. Man inser hur skört livet är.”

Så småningom beslöt man sig för att hämta dit lunch och äta tillsammans. Det fanns inga krav på att någon skulle jobba och på eftermiddagen valde några att gå hem tidigare medan andra dröjde sig kvar i gemenskapen. Mellan allvarligare toner hördes även ett och annat skratt när arbetsgruppen tillsammans mindes något roligt om den avlidne chefen.

Någon dag senare utsågs en ny chef för gruppen och hen fortsatte att samla alla en gång om dagen. Gruppen var också mycket mån om att ta hand om varandra och reagerade direkt om någon drog sig undan.

”Jag var tillbaka med jämna mellanrum, och de som önskade fick också möjlighet att träffa vår krispsykolog. ”Det jag minns”, säger Katarina Roddar och här stockar sig rösten fast det var länge sedan, ”är hur vi människor sluter oss samman och hjälps åt, vilken enorm kraft det finns i det. Jag minns också den otroliga värmen i en så sorglig situation. Att man inte bara är sig själv närmast utan att vi månar om varandra.”