»Mina ord studsade som mot en vägg«

Vad hände?
»Jag var chef på en psykiatrisk vårdenhet där drygt tjugo klienter med tung problematik behandlas i ett dygnet runt-boende. Jag var chef över femton medarbetare med olika yrkesroller, behandlingsassistenter som ansvarar för dagliga rutiner och aktiviteter och terapeuter som arbetar med behandling som samtalsterapi.

I ett utvecklingssamtal sa Tom, en av behandlingsassistenterna, att han ville gå en terapeutisk vidareutbildning på distans. Den skulle pågå ett och ett halvt år och kostade en hel del. Men vi satsade mycket på kompetensutveckling, så jag sa ja.

Samtidigt gjorde jag klart för Tom att hans tjänst inte skulle förändras. Det skrev vi båda under ett avtal om. Vi hade redan den kompetens som han ville skaffa sig.

Men det dröjde inte länge förrän Tom började dra sig undan de arbetsuppgifter han skulle göra och i stället sitta i samtal med klienter. Det innebar att de andra behandlingsassistenterna fick dra ett tyngre lass.

Jag sa till Tom att detta inte var okej. Jag påminde om vårt avtal och att han fick söka sig någon annanstans om han ville jobba med det.

Men det gick inte fram, han hävdade att han gjorde sitt jobb och att terapeuterna behövde hjälp. Om och om igen upprepades detta, men hur jag än försökte få honom att förstå att han inte gjorde sitt jobb, var det som om mina ord studsade mot en vägg.

Inför kollegerna beklagade han sig och tyckte jag var en dålig chef. Men från dem fick han inget gehör, de fick ju slita extra när han inte gjorde sitt jobb.

Jag erbjöd handledning – men han såg ju inte att han hade några problem. Det var ju jag som var problemet, ansåg han.

Det här pågick i ett helt år. Jag önskade att han skulle sluta, samtidigt som jag ville ha utbyte av hans utbildning som kostat så mycket. Det blev så jobbigt att jag undersökte om jag skulle kunna säga upp honom för att han misskötte sitt jobb. Men jag förstod att argumenten inte skulle räcka.«

Hur löstes konflikten?
»Strax efter att han gått klart utbildningen begärde han tjänstledigt för att pröva ett annat jobb. Det var helt underbart! Men det var första gången jag inte lyckats lösa en konflikt med en medarbetare under pågående anställning.

Toms nya jobb var på ett utbildningscenter där jag satt i styrelsen och som vi samarbetade med. Så vi stötte ihop då och då, men undvek varandra.

Ett halvår efter att han bytt jobb blev han invald som personalrepresentant i styrelsen. Då kände jag att vi inte kunde fortsätta att undvika varandra om vi skulle sitta i samma rum.
Jag föreslog att vi skulle prata ut. Han ville inte, han tyckte det var historia. Men till slut övertalade jag honom.

Och vi lyckades sätta oss in i varandras verklighet, han i att jag saknade personal när han satt i terapisamtal, jag i att han hittat en roll han verkligen brann för. Han sa själv att han nästan kände sig som frälst när han gick den där utbildningen. Han är en väldigt intensiv person och när han brinner för något blir han nästan fanatisk. Vi kunde enas om att vi hade olika bilder av vad som hänt, men att vi respekterade varandra med våra olika bilder.«

Hur blev situationen sedan?
»I sin nya roll besöker Tom vårdenheten då och då, vi ses också privat ibland, tar en fika och bollplankar om jobbet. Jag tycker väldigt bra om honom och han har sagt att han ser mig lite som en mentor. Jag är väldigt glad för det.«

Fotnot: I avdelningen »Konflikt« berättar en chef, oftast anonymt, om en konflikt man brottats med på sin arbetsplats. Peter i det här exemplet heter egentligen något annat. Problemet han beskriver är hämtat från verkliga livet.