Korkade män och veliga kvinnor

»Om jag vore kvinna skulle jag vara mot kvotering. Jag skulle inte våga ta risken att bli inkvoterad på en plats som jag inte hade kompetens för«, sa en chef på ett it-konsultföretag till mig nyligen.

Jag förstår inte riktigt hur han tänker. Kvotering på styrelseposter och chefstjänster skulle inte innebära att mindre kompetenta kvinnor petade bort kompetenta män.

Att vara man är en kompetens i sig när du söker tjänster som är könsmärkta för män. Det spelar ingen roll om det är styrelseordförande, chef, bilmekaniker, snickare eller brandman. På alla jobb som förknippas med män och manlighet vill vi anställa män.

För att en kvinna ska komma i fråga måste hon vara otroligt kompetent. Nej, jag överdriver inte. Det är inte mina personliga åsikter utan resultat av många, många undersökningar.
Samtidigt visar forskning på en motsatt trend i kvinnodominerade yrken.

Chefer inom till exempel äldre- och barnomsorg sänker kompetenskraven för män. De utgår från att männen, trots att de inte har den efterfrågade utbildningen eller erfarenheten, ändå klarar jobbet.

Cheferna kan inte riktigt förklara varför de gör så. De säger att det är viktigt med könsblandade grupper, men att just de män som de har anställt inte tillfört något speciellt. De är i stället väldigt lika kvinnorna som redan jobbar där.

Att män och kvinnor utför yrken på samma sätt är ingen nyhet. Chef är ett yrke som är totalt genomforskat på detta tema. Alla undersökningar visar samma sak – kvinnor och män som är chefer gör precis samma saker. Fattar samma beslut. Tolkar beslutsunderlag på samma sätt. Gör samma prioriteringar.

Men om det är så, om kvinnor och män utför yrken på samma sätt, varför är det då viktigt att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden? Varför ska vi kvotera? Och hur kan det komma sig att forskning så entydigt visar att blandade grupper presterar bättre?

Kvinnor och män förväntas kunna, säga, vilja, tänka och göra olika saker. Uppför vi oss som vårt kön förväntas uppföra sig belönas vi – och gör vi inte det bestraffas vi.

På en arbetsplats med bara kvinnor, eller bara män, blir uppförandekoden ännu snävare. Ju mer lika vi är i arbetsgruppen ju hårdare skruvar vi åt kraven på att vi måste vara ännu mera lika.

Det resulterar i att vi får arbetsplatser med kulturer som är rena parodier på kön. Byggarbetsplatser där ingen följer säkerhetsföreskrifterna – en riktig karl behöver ju inte någon säkerhetslina – med följden att det sker allvarliga olyckor. Förskolor där alla konflikter sopas under mattan – kvinnor är ju aldrig osams – och inga beslut kan fattas.

Men varken män eller kvinnor är sådana. Män är ju inte för korkade för att förstå att man faktiskt slår ihjäl sig om man trillar ner från ett tak och kvinnor är inte för veliga för att kunna fatta beslut. Men i enkönade grupper kan vi bli just så, då kan vi tvingas in i sådana mönster.

Därför är det viktigt att blanda. Givetvis inte bara kön utan också etnicitet, utbildning, ålder, fritidsintressen – ja allt. För i blandade grupper vidgas själva ramen för hur vi får vara, hur vi får tänka och vilka beslut vi får fatta. Och det är med den öppenheten som resultaten kommer. Det är då företagen börjar tjäna pengar.

Så fortsätt att kvotera in män inom barnomsorg, äldreomsorg och andra kvinnodominerade yrken, men sluta kvotera in dem inom de mansdominerade yrkena.

Det är inte svårt att hitta kompetenta kvinnor, men vi kan faktiskt gå ett steg längre och ta även dem som är lite mindre kompetenta. Eftersom de tillför något genom att göra arbetsgruppen mer blandad och därmed effektiv.