Klüft slutar i onödan

Du får vara hur mycket expert som helst, en övermänsklig slitvarg och extremt lojal. Det hjälper ändå inte om du inte har hjärtat med. Jag påstår till och med att engagemang är det absolut mest avgörande när det kommer till att uppnå resultat.

Och för den person som år efter år, utmaning efter utmaning, verkligen har överlevererat är det lätt skylla på bristande lust, eftersom det är en förklaring som är väldigt okontroversiell. Jag är däremot rätt säker på att det i Klüfts fall handlar om ren och skär rädsla.

Man kan tycka att det är lätt att förstå att en person som Carolina Klüft inte längre är lika hungrig när hon redan har vunnit ett OS-guld, två VM-guld och sjuttifjutton andra mästerskap. Fast å andra sidan kan man tycka att det är fullständigt obegripligt att hungern avtar just nu bara ett par månader före OS. För utmaningar saknas verkligen inte.

Möjligheterna att ta ett andra OS-guld och slå det gamla världsrekordet i antal poäng borde vara bränsle nog för en extrem tävlingsmänniska som Carolina. Jackie Joyner-Kersee lyckades samla ihop 7 291 poäng vid OS 1988. Carolina Klüft har Europarekordet på 7 032. Det borde inte vara en omöjlighet för Carolina att slå det exakt 20 år gamla rekordet. Därför är jag övertygad om att hennes beslut att kliva av just nu inte beror på avsaknad lust. Ett bättre ledarskap hade hjälpt henne att komma över rädslan.

För alla typer av ledare är det avgörande att hela tiden ge framför allt högpresterarna och talangerna nya utmaningar och visa på befintliga utmaningar. Märker man att lusten börjar avta ska man inte ta för givet att personen är trött på triumfer. I de allra flesta fall är det nog precis tvärtom.

Att man som ledare inte väljer att köpa förklaringen om bristande hunger direkt är viktigt av flera skäl, dels för personen det gäller, men också för de andra i organisationen. Entusiasm och engagemang är bräckliga faktorer. Kliver den starkast lysande stjärnan av är risken väldigt stor att fler stjärnor slocknar.