Kerstin Brunnberg: ”Ställ in mötet och jobba”

Numera har jag två mobiler – en privat och en som tillhör jobbet. Jag radar upp dem framför mig när mötet inleds tillsammans med min läsplatta där jag har dokumenten.

När jag travar mina apparater framför mig ser jag egentligen framför mig bland annat en telefon, en radio, ett alfapet, en kvällstidning, en brevhög, en pulsmätare, en kamera, en arkitekturguide.

Allt frestande nära att lite diskret pilla med om jag inte skärper mig, kolla mejlen, Aftonbladet eller om en wordfeudkompis kommit någonstans, därför att jag anser mig ha simultankapacitet att både delta, lyssna och hänga med ändå.

Sedan kan jag ju komplettera kunskapen i rummet genom att hämta hem något på nätet eller på 140 tecken meddela mig med en större omvärld — om den skulle vara intresserad.

Allt naturligtvis stötande eller rent oförskämt mot en talare, eller hur ..?

Men är det egentligen så stor skillnad då och nu? Då, när ingen kunde se när man plötsligt började dagdrömma, tänka på middagen, rita gubbar eller diskret läsa en utriven tidningsartikel placerad i anteckningsblocket.

Det var samma mentala utflykt då, det är bara det att nu märks det när man börjar peta på skärmen och virtuellt lämna rummet — att jämföra med att förr lämna rummet för att man tyckte det var tråkigt eller behövde göra något annat.

Formgivaren Paula Scher som bland annat gjort loggan till Moma i New York säger:

”Style changes, technology changes but people never change.”

Men jag tror att våra krav på kvalitet ökat. För det finns tillfällen som får mig helt att glömma att jag äger en mobil; ett kort möte där alla är förberedda och vill bidra till en bra lösning utan att tala i 15 minuter, eller ett långt möte där vi alla jobbar fram ett resultat, eller bara vanlig, relevant kunskap som förmedlas av någon som kan sitt ämne.

Varför gör jag inget annat än just lyssnar till Hans Rosling, professor eller Julia Mjörnstedt som startat Ung Cancer, krönikören Nour El Refai, läkaren Agnes Wold, Expos Daniel Poohl, föreläsaren Milad Mohammadi eller matematikern Marcus du Sautoy som talar om musik och gyllene snittet eller Tyra 13 år som först frågar vad jag gjorde åt kvinnolönerna när jag var chef och sedan förklarar varför hon är feminist. Eller för den delen till en ordförande som leder ett möte där inget sagts i onödan. Jo, de vet alla att de konkurrerar om min tid och de har tänkt till innan de talar.

Vi frågar oss ibland vad är meningen med livet — en inte helt enkel fråga att besvara. Men ställ frågan vad är meningen med det här mötet. Om svaret inte kommer på fem sekunder — ställ in det och jobba i stället. Då blir det resultat.

Jag tror att vi fått ökade krav på kvalitet och angelägenhet därför att vi vet att tiden har en alternativ användning än dragningar och möten som helt enkelt saknar de egenskaperna – därför kan vi inte låta bli skärmen. Och kanske kan man säga som en annan konsult och superlativmissbrukare: en fantastisk ny teknik, nämligen mobilen, har gjort skillnad. Det vill säga lärt oss värdera kunskap.

Läste du ända hit eller tog du tag i ­mobilen efter första stycket?