Jag struntar i om brallorna spricker

När jag började skolan var jag ganska knubbig. Jag fick köpa byxor som var för flera år större barn som mormor sedan sydde upp så att de inte skulle vara för långa. En gång kom skolsköterskan till skolan för att mäta oss. En och en fick gå fram till katedern och hela klassen tittade på. Man skulle stå stilla medan den effektiva sköterskan måttade och sedan skulle man böja sig fram för att hon skulle kontrollera att ryggen var som den skulle.

När det var min tur att böja mig sprack mina byxor. Alla började skratta. Jag minns fortfarande skamkänslan. Och hur jag kämpade för att inte börja gråta och snabbt försökte komma på en rolig replik för att verka oberörd.

Gympa var mitt värsta ämne. Jag kunde inte förstå hur det var möjligt att ta sig över plinten. Små, späda flickor och pojkar tog sats och liksom flög över. Helt obekymrade stod de och väntade på sin tur och tyckte att det var ROLIGT. Jag kände nederlaget redan i språnget och poff, så satt jag fast mitt på den förbannade bocken. Igen.

Den här känslan har suttit kvar i hela mitt liv. Jag är en rastlös människa och har nog alltid fnattat runt en hel del och rört på mig utan att tänka på det. Men gym har påmint mig om gympan i skolan. Några gånger har jag vågat mig in, men då har mindervärdeskomplexen överfallit mig och tagit bort all lust och nyfikenhet och jag har snabbt gått därifrån.

Men så för några år sedan började jag gå hos en personlig tränare. Jag ville bli stark, jag ville orka mer och jag ville inte bli hindrad av spöken från barndomen. Och det jag lärde mig av henne handlade om så mycket mer än hållning, styrka och kondis.

Genom de svettiga timmarna med Sofia har jag lärt mig att inte ge upp, att motarbeta negativa tankar, att jag orkar och klarar så mycket mer än jag tror. Och genom alla varianter på situps har jag fått en styrka, en kärna, som sitter i magen och som jag hämtar kraft ifrån när jag ska hålla tal eller föreläsa. Ett inre kraftcentrum som ger mig självförtroende och tillit till mig själv.

Och – det mest förvånande – jag tycker att det är ROLIGT. För mig är det en revolution. 

Jag vet att jag låter nyfrälst. Det är jag också. I det här numret har vi undersökt svenska chefers träningsvanor och vad de har för betydelse för karriären. Läs mer om det på sidorna 14-20 och ta reda på vilken träningstyp du är eller skulle kunna bli.