»Jag har rätt – andra har fel«
Du har många gånger ensam fört krig på alla fronter. Vad har fått dig att stå ut?
»Det finns en styrka i att vara konsekvent. Det handlar om personlig moral. Att inte vara botgörare, att inte be om ursäkt. Den som inte radikaliserades 1968 måste ha varit en empati-, hjärt- och fantasilös figur. De som hoppade av på vägen har gjort bot. Vi andra blev rika och berömda.«
Kunde du se där och då att du skulle bli rik och berömd?
»Nej, vi trodde att böckerna om Hamilton skulle betraktas som exklusiv litteratur för ett fåtal intresserade. Att människor skulle springa benen av sig för att läsa vänsterpropaganda trodde jag aldrig.«
Hur har du hanterat ensamheten?
»Genom att tycka att jag har rätt och de andra har fel. Jag har skaffat mig vanan att försvara en dålig idé in i det sista.«
Hur mycket av ditt självförtroende är genuint och hur mycket är en fasad?
»Det är genuint. Jag sätter mig aldrig i en debatt om något jag inte behärskar. Jag talar bara om sådant jag begriper. Jag skulle inte diskutera bankutlåningens förödande effekt i Baltikum, till exempel.«
Varifrån kommer ditt självförtroende?
»Mycket kommer från barndomen. Alla från överklassen har en fördel av att kunna föra sig i alla situationer. Man slipper det orosmomentet. Se på Blondinbella och hur självsäkert hon kan uppträda. Sedan har även skola, betyg och idrott betydelse. Är man bra på det riskerar man att överskatta sig själv.«
Överskatta sig själv? är det bra, menar du?
»Ja, det ger en bra start. Det ger frimodighet och kraft. Jag är i dag oändligt överlägsen den journalist jag var vid 22 års ålder, men det skulle ju 22-åringen knappast hålla med om.«
Hur skaffar man sig pondus?
»All form av offentligt framträdande är teater. Det finns dramaturgiska regler om debatt med andra människor. Blir man för bra blir man brutal och osympatisk. Då förlorar du de sympatier du skulle kunna ha vunnit.«
»Om du trampar i klaveret, stå still«, är ett råd i dina journalistiska memoarer. Hur kom du fram till det?
»Den insikten tog tid att tränga in. Det gäller att minimera sin egen kamp, att välja de tillfällen då man ska försvara sig själv. ’Den som försvarar sig själv har en åsna till advokat’ som romarna sade.«
I boken beskriver du hur du i början blev överkörd av Per Ahlmark i debatt.
»Jag blev förbannad när jag blev påhoppad. Känslolivet tog över. Men ingen är en bättre boxare för att man är förbannad. Den som fastnar i nyanserna är överspelad. Det blev jag.«
Där lärde du dig av Per Gahrton.
»Ja, under en debatt rättade han ett bokkorrektur i stället för att lyssna på Ahlmarks påhopp. Han hade spelat in, skrivit ner och pluggat in Ahlmarks debatteknik och visste därför hur han skulle bemöta kritiken utan att behöva lyssna på den. På så sätt blev han inte känslomässigt påverkad. Jag lärde mig av honom och förlorade aldrig mer en debatt mot Ahlmark.«
Vad skiljer dig i dag från dig som ung?
»Då skadade jag min ekonomi. Nu är jag på säker grund och kan inte prata mig i ekonomiskt fördärv. Det är det som är bra med dra-åt-helvete-pengar. Jag kan skriva exakt vad jag vill. Jag behöver inte oroa mig för att få sparken. Min enda fiende är bloggmobben. De tycker att jag är senildement.«
Är du modig?
»Utan tvekan.«
Varifrån kommer modet?
»Jag fick tidigt lära mig att inte vara rädd för stryk. Att sedan tillhöra en opposition, utanför etablissemanget, skapar en verbalt offensiv person. Om en buffel anfaller står jag kvar. Bevisligen.«
På tal om buffel, hur ser du på kritiken mot dig som en buffel. Är den rättfärdig?
»Ja, det är den, då jag har begått misstag. Men det sker inte så ofta. Högst ett par gånger om året. Det är ett risktagande som ingår i jobbet.«¶
Fortsätt läsa kostnadsfritt!

Vi behöver bara en minut…
Så roligt att du vill fortsätta läsa våra artiklar! Det får du strax göra, utan att betala något.
- Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis och utan tidsbegränsning!
Dina uppgifter delas aldrig med tredje part. Läs vår integritetspolicy här.