ªHur har du det med kallelsen?´

Ibland får jag en spännande fråga vid en fest eller en middag. Den ställs aldrig till förrätten eller varmrätten, men lagom till desserten: När fick du din kallelse? Jag anar hur min bordsgranne föreställer sig en stege från himlen ner till jorden, och änglar som talar om för mig att jag skulle bli präst.
Så var det aldrig. Jag visste att det var min uppgift, självklart och odramatiskt. Men det säger jag inte just då! I stället ställer jag motfrågan: När fick du din kallelse? Då blir den trevlige bordskavaljeren lite förskräckt och frågar: Vad menar du? Och plötsligt har vi ett fint samtal om vad som är meningen med vår stund på jorden.
Jag tror att vi alla har en överordnad kallelse för vårt liv – att vara medmänniskor för varandra och dela varandras liv i medgång och motgång, i glädje och i sorg.
Spelar det här någon roll för chefer? Många menar ju att chefskap numera är ett yrke, något man kan bli bra på oavsett läggning. Chefskap tycks ha blivit en karriärväg till snabb framgång.
Jag tror att den bästa ledaren är den som har god självkännedom, som känner till sina personliga styrkor och svagheter. Och som drivs av en »kallelse«.
De chefer jag känner bäst är dem jag mött när jag arbetat som präst när »det som inte kunde hända« ändå inträffade. När företaget befann sig i en katastrofsituation. Just då, när krisen öppnar sig som en avgrund framför medarbetarna, då är det chefen som själv bokstavligen blir den bro som de andra kan vandra över. Man måste som chef ha en uppriktig vilja och en förmåga till empati för att fungera som ledare i dessa lägen.
Så visst är det som chef tillåtet att visa egna känslor! Den som kan gråta äger en skatt att vara rädd om. Tårar visar bara att allt inom en inte frusit till is.
En chef som är fullt ut närvarande och vågar vara medmänniska ger andra kraft att orka med.  Det finaste vi kan ge är ett personligt möte, omsorg och tid. Det ska vi alltid göra, men särskilt när livet i någon mening gått sönder. Sorg och omsorg hör ihop.
Det låter så självklart, men visst är det så att vi på våra arbetsplatser har lättare för att dela glädje med varandra än att dela sorg? Ändå tror jag att de bästa arbetsplatserna är de där man talar om hela livet, också det svåra. Livet består ju av kontraster: ljus och mörker, lycka och smärta, hälsa och sjukdom, liv och död. Arbetsplatsen är för många människor den viktigaste sociala gemenskapen. Alltfler lever ensamma, långt borta från anhöriga och vänner. Därför är kollegerna och samtalen på jobbet så viktiga.
Så jag hoppas att morgondagens chefer är beredda att se sitt jobb som en kallelse. Också.¶