Helena Westin: ”Att komma ut är det bästa jag har gjort”

”Vi säger inget till mormor.”

Helena och hennes mamma var överens. Mormor och morfar tillhörde den gamla generationen, med en borgerlig referensvärld.

”De avgudade mig, men att deras älskade barnbarn var lesbisk trodde vi skulle bli för mycket för dem. Så vi höll tyst”, säger Helena Westin, i dag styrelseproffs och senior rådgivare, med en lång chefskarriär, bland annat som marknadschef och vd inom flera kända företag.

Att våga ta steget och komma ut kräver mod. Och stöd.

Som kvinna och lesbisk representerar Helena Westin en verklig minoritet i svenskt näringsliv.

Genom åren har hon ingått i mängder av ledningsgrupper och styrelser som i huvudsak befolkats av vita, heterosexuella män mellan 30 och 55 år. Trist, tycker hon. Och, framför allt, inte särskilt affärsmässigt.

”Det är mångfalden som skapar briljans. Ju fler olika erfarenheter som finns representerade i ett företag eller en ledningsgrupp, desto större område kan vi också fånga in.”

För mångfald handlar om så mycket mer än sexuell läggning, den innefattar alla typer av erfarenheter.

”Som chef kan jag absolut dra nytta av mina erfarenheter av att vara kvinna och lesbisk bland heterosexuella män. När jag arbetar för att skapa mångfald i mina arbetsgrupper har jag ju en större trovärdighet gentemot andra personer som lever utanför normen.”

Helena Westin beskrivs ofta som en av Sveriges mest välrenommerade och framgångsrika marknadsförare.

Att komma ut på sin arbetsplats är bland det bästa som hon har gjort. Men hon hann bli över 30 innan hon vågade. Och det skedde faktiskt lite av en slump.

Som marknadschef på Penning­lotteriet var Helena Westin stationerad i Visby, medan hennes flickvän bodde kvar i Stockholm. Det blev många turer över Östersjön. Bökigt och onödigt, tyckte hennes kolleger.

”Skaffe dig en sork här på Gotland som deu kan gift dei me”, föreslog de i all välmening.

Men ibland blev de lite väl påstridiga, tyckte Helena Westin. En kväll på en personalfest tröttnade hon.

”Du”, sa hon till sin chef när han för sjuttielfte gången föreslog att hon skulle flytta, ”nu är det så här; jag är lesbisk och min tjej bor kvar i Stockholm och vill inte flytta till Visby”.

”Kan man vare sån?” var hans lakoniska svar.

Sedan var det inte så mycket mer med det. Och Helena Westins flickvän blev mottagen som en av de andra ”fruarna” när hon kom och hälsade på.

”Det här är ett exempel på vad jag kallar internaliserad homofobi”, säger hon.

”Som homosexuell föreställer man sig ibland att folk har mycket mer fördomar än vad de egentligen har. Den egna rädslan för fördomarna hindrar oss från att komma ut.”

”Jag märker att när jag öppnar upp, visar vem jag är, så gör med­arbetarna det också. Om jag ger förtroenden, så får jag förtroenden.”

Hon upplever att det finns mycket vanföreställningar om begreppet ”mångfald”. Som att det skulle handla om ”mjuka värden”. I själva verket är det tvärtom, menar hon.

När hon som nytillträdd marknadsdirektör på mobiloperatören 3 inledde med att bryta upp dominansen av vita, heterosexuella män var det många som knorrade. Men företaget lyfte och började växa ordentligt, berättar hon.

Men mångfalden kostar också på.

”När jag som ledare och chef vill få ut något av medarbetarna måste jag anstränga mig. Att skapa en fungerande, dynamisk, kreativ grupp av en massa egensinniga, olika typer av personer som vill gå sin egen väg är svårt. Då måste jag vara där, helt närvarande. Då kan jag inte heller dölja vem jag är.”

Med stark förankring i medie­branschen har Helena Westin genom åren haft åtskilliga medarbetare med stora kreativa förmågor och med starka viljor och behov.

”Min erfarenhet är att de mest briljanta kreatörerna är ofta lite primadonnor. De vill gärna bryta normer och gå sin egen väg. I en homogen grupp kan jag peka med hela handen och vet ungefär vad som kommer att hända.

Men produkten blir ganska medio­ker. Vill jag ha briljans, krispiga nya idéer måste jag ha mångfald i arbetsgruppen.”

För tillfället har Helena Westin lagt chefandet på hyllan, och har i stället en mängd styrelseuppdrag bland annat för Cinnober Financial Technology, Spoon Publishing och RFSL och arbetar som rådgivare till enskilda chefer och vd:ar på stora och små bolag.

Hon ägnar sig helt enkelt åt saker som hon känner lust inför och driver sitt eget bolag som senior rådgivare med fokus på kommunikation, varumärkesbyggande och ledarskap.

”Så här långt kommen i karriären tycker jag att det är skönt att inte vara så operativ, något jag varit sedan jag startade mitt första företag som tonåring. Nu kan jag i stället dra nytta av allt det som jag gjort i jobblivet och samtidigt fortsätta utvecklas.”

Helena Westins tonår präglades av skidåkning, segling och plugg. Uppvuxen i en ganska borgerlig familj och med ett gott läshuvud, förväntade sig alla att hon skulle bli läkare, som pappa och farmors far och alla morbröderna.

”Eventuellt hade jurist eller lärare, som min mamma, också funkat.”

Men så blev det inte. För när den extremt prestationsinriktade Helena brände en tenta i statsvetenskap vid Uppsala universitet tappade hon fullständigt sugen. Och hoppade av. I stället flyttade hon till Méribel i franska Alperna för att bli rese­ledare.

I Meribel, liksom på många turistorter, arbetade och levde de säsongsanställda ungdomarna tätt tillsammans. Här fanns ett speciellt gäng skidlärare, en starkt sammanhållen tjejgrupp, som var extremt duktiga skidåkare. Dit drogs Helena Westin.

Flera av dem hade tidigare varit medlemmar i det franska damlandslaget i utförsåkning, men blivit petade när det visade sig att de var lesbiska. (Detta var på 1980-talet.)

Nu blev Helena Westin för första gången kär i en tjej.

”Jag var i paradiset. Jobbade dygnet runt, avancerade snabbt inom organisationen och hängde med de coolaste brudarna på orten.”

Flickvännen Nicole hade ett för­flutet i restaurangbranschen, och tillsammans bestämde de sig för att starta en bar i Méribel/Mottaret.

Sedan tonåren hade Helena Westin drivit seglarläger för barn. Med åren hade verksamheten blivit framgångsrik och så småningom den största seglarskolan på Östkusten. Under flera år drev hon nu bar i Alperna på vintern och seglarskola i Sverige på sommaren.

Men när hennes knä pajade för tredje gången, och inte längre gick att operera, flyttade hon tillbaka till Sverige. Hon började nu på marknads- och kommunikations­programmet IHR.

I mitten på 1990-talet hade Helena Westin hunnit göra sig ett

namn som en framgångsrik marknadsförare och projektledare på legendariska byrån Paradiset DDB. Hon var öppen i kretsen av de närmaste, men inte mer, när hon kontaktades av Tony Irving och Nicke Johansson. Ville hon vara med och ta Pride till Sverige och arbeta för en livaktig gaycommunity i Stockholm?

Hon hoppade på.

Till en början var många skeptiska. Men gänget lyckades vända opinionen i Stockholms gaykretsar.

”Vi jobbade hårt på att få in nyckel­personer som talade för Pride. Vi arbetade utifrån nätverkstanken och lyckades få folk med oss.”

I dag är Stockholm Pride Sveriges största arrangemang. Paraden i Stockholm sågs i somras av 500 000 personer och 50 000 gick i själva paraden.

För Helena Westin innebar arbetet med Pride att hon verkligen gick ut i offentligheten som lesbisk. Det öppnade många dörrar, men en del stängdes.

”Eftersom det nu blev allmänt känt att jag var lesbisk, skulle jag heller aldrig kunna adoptera”, säger hon.

På den tiden fick ensamstående kvinnor adoptera endast om de var heterosexuella. Därför valde många lesbiska kvinnor att dölja sin homosexualitet för adoptionsmyndigheterna.

För en tjej som hade drömt om att bli fyrabarnsmamma var detta ett stort beslut. Men också danande.

”Det är ett val jag har gjort som jag inte ångrar i dag”, säger Helena Westin.

Att följa sin övertygelse är också en av hennes starkaste drivkrafter i karriären. När hon känner att hon inte längre utvecklas drar hon vidare. Flera gånger har Helena Westin sagt upp sig, trots att hon inte haft något nytt jobb.

Erfarenheten av att tillhöra en minoritetsgrupp har gett henne ett enormt behov av att inte ge avkall på sin integritet. Det har gett henne vetskap om att hon alltid landar på fötter.

Men hon har också fått kämpa.

”I alla grupper finns det en norm. Det kostar att alltid vara den som inte tillhör normen. Jag har verkligen fått brottas för att få min rättmätiga plats, att vara ’en i gänget’. Ibland kanske det har gjort att jag har undvikit att vara alltför krånglig.”

Men att vara öppen med vem hon är, är ett av hennes recept på framgång som chef. Självklart har hennes homosexualitet bäring på hennes chefskap, säger hon med emfas. För hennes devis är att ”allt hänger ihop”.

Men hur gick det då med mormor och morfar? Borde inte också de ha fått veta, för att ta del av ”hela” Helena?

Under pseudonym, långt innan Prideäventyret, hade Helena Westin skrivit en krönika om sina erfarenheter av att vara lesbisk. Hon hade visat krönikan för sin mamma som på många mammors vis höll på att spricka av stolthet.

En dag ringde telefonen. Det var hennes mamma.

”Nu har jag visat krönikan för mormor, för jag kunde inte låta bli”, sa hon frankt. ”Mormor sitter här bredvid och hon vill prata med dig.”

Helena skrek rakt ut, men tog i alla fall telefonen.

”Lilla gumman”, säger då hennes mormor. ”Kom och hälsa på så ska jag visa dig något.”

Några veckor senare åker hon hem till sin mormor och morfar.

”Här ska du se”, säger hennes mormor och visar upp en NK-kasse av den allra största sorten.

Kassen var fylld med tidnings­urklipp, minns Helena Westin.

”Tidningsurklippen beskrev homosexualitet i positiva termer. Ända sedan jag var liten, långt innan jag själv visste om att jag var lesbisk, hade mormor samlat på dem.”

Åter ett fall av internaliserad homofobi. Kloka mormor hade sett, verkligen sett den lilla pojkflickan Helena; hur hon gråtit när hon fick dockor i stället för bilar i julklapp, konstaterar hon.

Hennes mormor hade förstått och accepterat, utan att lägga sig i. Men likt många hbtq-personer hade Helena Westin varit så inställd på att omvärlden har fördomar att hon inte förstått det förrän nu.

”Innan jag kom ut ägnade jag oproportionerligt mycket kraft åt att vara orolig, fundera över om någon förstått, vara rädd för att råka försäga mig.”

Att komma ut har gett henne en oväntat stor motståndskraft, menar hon.

”Har man något att dölja blir man väldigt sårbar. Men jag har inget att dölja. Dels har det frigjort en massa kraft och energi som behövs i mitt arbete, dels har det gett mig en styrka, en vetskap om att jag alltid kommer att klara mig. Det är livsviktigt att vara öppen, både för jobbet och för framgångens skull.”

Text: Lotten Wiklund