Hampus Wännerdahl tog tillbaka kontrollen efter synskadan

Det är en mörk höstkväll 2009.

Hampus Wännerdahl sitter på flygbussen från Arlanda på väg hem från en jobb­resa när han på rutin tar mobilen för att ringa till S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm.

Varje dag i ett par veckor har det varit samma svar, inget besked från dna-analysen, labbutrustningen har gått sönder. Men så ikväll svarar den kvinnliga norska läkaren plötsligt. ”Jo nu har jag fått svaret, det är positivt. Du har Lebers.”

Det som läkarna misstänkt, men som Hampus Wännerdahl försökt förtränga, att han har en obotlig ögonsjukdom som dagligen för­­sämrar hans syn är plötsligt ett faktum.

”Det var som att hela marken rasade. Jag var rätt nära mitt stopp och när jag gått av stod jag bara där på trottoaren och skakade.”

Det har gått fem år sedan den kvällen när Hampus Wännerdahl möter upp i Telenors reception på Katarinavägen vid Slussen i Stockholm. Utsikten över Stadsgården och Saltsjön, mot Gamla stan och över till Djurgården är storslagen och vacker i det gråa decemberljuset.

Men av den ser Hampus Wänner­dahl inte längre någonting. Bara kontrasterna mellan ljust och mörkt. I korridorerna i byggnaden där han jobbat i sju år nu rör han sig däremot utan några problem.

Han trycker på en lungo på kaffemaskinen och höjer upp styrkan till max. ”Det är den jag har lärt mig”, säger han och ler snett.

Sedan i mars i år är Hampus Wännerdahl, i dag 33 år, Sverige-chef för affärsenheten som ansvarar för byggnation och nedrustning av mobila och fasta nät. I år har de runt 300 miljoner kronor i investeringsmedel. Han har 17 medarbetare i teamet, plus ett tiotal konsulter.

I juni 2009, när Hampus Wännerdahl först kände något som han upplevde som grus i vänsterögat, hade han nyligen fått sin första riktiga tjänst på marknadssidan i mobilverksamheten i telekombolaget. Året innan hade han varit trainee, som assistent till bolagets finansdirektör. Han hade under våren jobbat sena nätter i ett projekt med McKinsey och antog att ögonproblemet be­­rodde på överansträngning.

Semestern var nära och Hampus Wännerdahl tänkte att bara jag får vila kommer det nog att försvinna, men det blev i stället värre. Första läkarbesöket blev i hemorten Väster­vik där läkaren sa att det var en inflammation på synnerven, som en förkylning.

Den 4 september 2009 hade Hampus Wännerdahl tid på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Då hade han börjat känna något även på höger öga. Efter undersökningen ringde läkaren till överläkaren som i sin tur ringde akuten på Karo­linska.

”Jag fattade ingenting. Från att ha en förkylning i ögat fick jag helt plötsligt åka till akuten och ligga tre dygn med dropp.”

Vårdpersonalen tog en massa prover och efter tre dagar sa läkarna att symtomen tydde på en ovanlig ögonsjukdom som hette Lebers. Men för att säkerställa om det var den ärftliga sjukdomen behövde de ta ett dna-prov. Svaret skulle dröja en månad.

Under veckorna som följde försökte Hampus Wännerdahl leva på som vanligt.

”Jag la locket på och tänkte att så länge jag inte vet vad det är kan jag inte ödsla energi på det.”

Samtidigt kunde han känna nästan från dag till dag hur synen blev sämre.

När beskedet så till slut kom bröt han ihop totalt. När han väl lyckats ta sig hem den där oktoberkvällen ramlade han ihop på golvet i hallen och bara grät. Sambon Moa och hans lillasyster som var på besök fanns där, höll om och stöttade.

Sedan följde en oerhört jobbig tid. Sjukdomen fungerar så att synen i det centrala synfältet försämras gradvis, under allt från två månader till två år, för att någonstans stanna av. Då först vet man hur grav synskadan blir. De flesta får behålla det perifera seendet, men i mitten kan det bli allt från suddigt till helt mörkt.

”Man går dag för dag och tänker fan kan det sluta. För varje dag blir det lite svårare att hitta och hjärnan, som så småningom anpassar sig något, har inte hunnit ställa om.”

Hampus Wännerdahl mådde fruktansvärt dåligt, men han fortsatte att gå till jobbet varje dag.

”Att sitta hemma och glo i en vägg mår jag ju inte bättre av, kände jag. Men jag hade full förståelse från jobbet. Jag kom in 10-11 på förmiddagen. Jag tog mig inte upp ur sängen, jag var bara så jädra slut, helt trasig.”

Vissa dagar lyckades han med att knappt tänka på sjukdomen. Andra dagar stod han utanför jobbet och grät. Han grät på bussen till jobbet och kunde bryta ihop på kontoret. Där hade han ett stort stöd, både från kolleger och från högsta ledningen som han haft nära kontakt med under sitt traineeår.

En konsult togs in för att kolla arbetsplatsen och vilka hjälpmedel han skulle behöva. Listan köptes in direkt, utan att ta omvägen via Försäkringskassan. Hampus Wännerdahl satt med hr-chefen varje vecka och pratade om situationen.

Både hon och dåvarande vd:n Lars-Åke Norling var tydliga. De ville definitivt ha kvar honom i bolaget och vad han än behövde var det bara att säga till.

”Det stödet betydde ju väldigt mycket. Så i mars 2010 kunde läkarna till slut säga att synförsämringen stannat av. Hampus såg nu bara väldigt skarpa kontraster i det centrala synfältet. Det perifera seendet var opåverkat, men där får man aldrig skärpa. Beskedet blev ändå början till vändningen.

”Det var fruktansvärt skönt att veta vad jag hade att utgå ifrån. Jag hade tagit tillbaka kontrollen och kunde hantera vägen framåt.”

Utöver stödet från jobbet hade han full uppbackning från Syncentralen och fick via dem prata med en psykolog. Men det allra viktigaste stödet kom från sambon Moa. Samtidigt var det väldigt tufft även för henne. Hon var själv sjukskriven en dag i veckan och gick till psykolog på jobbet. Det var en krävande tid för paret, men det gjorde dem så småningom mycket starkare.

”Det vi har gått igenom tillsammans gör att vi blivit mer som ett team, sammansvetsade. Och vi har tvingats till en tydligare uppdelning av vem som gör vad. Det jag kan göra med vissa hjälpmedel, det blir mina sysslor.”

För två år sedan fick de sonen Alvin och i juni 2014 gifte sig paret. Att skaffa barn var ingenting de tvekade om med tanke på ögon­sjukdomen.

”Nej, jag tror snarare vi kände att har vi tagit oss igenom den här jobbiga resan så kommer vi att klara av att skaffa barn utan problem.”

Hampus Wännerdahl var pappa­ledig i åtta månader fram till i våras. Det fungerar bra att vara själv med Alvin.

”De förstår nog mer än man tror. Häromdagen skulle vi kolla på flyg­­plansklipp tillsammans och jag sa att vi var tvungna att gå upp på övervåningen för att titta på pappas stora skärm, annars skulle jag inte se något. Då vände han sig om: ’Ingen fara, Alvin ser bra, kom.’”

Det tog ungefär två år innan Hampus Wännerdahl ordentligt började komma på banan igen. Han hade verktygen på plats och kände mentalt att han hade koll på förut­sättningarna.

Vid sex tillfällen satt han med en coach som tidigare varit hr-strateg på bolaget. Hon utmanade Hampus Wännerdahl från alla håll och kanter. I slutändan kom de fram till att en ledarroll med personal­ansvar var rätt väg.

”Det är mycket möjligt att jag blivit ledare utan ögonsjukdomen, men nu kan den till och med göra mig till en bättre ledare. Jag kan inte gräva i detaljer, i stället kan jag koncentrera mig på att lyssna på mina medarbetare, kommunicera och på den vägen driva dem åt rätt håll och inspirera.”

Med tiden har han lärt sig vilka arbetsuppgifter som suger energi, vilka han kan göra annorlunda och vilka som han faktiskt måste få hjälp med. I början kunde han ligga till sängs halva helgen efter att ha hållit en presentation. Nu går det bättre, men det är en stor ansträngning då han måste memorera allt. Han har ingen som helst användning av sina egna slides. Men det gör också att han pratar fritt och tvingas hålla sig till det väsentliga.

En annan energisugare är administrativa uppgifter och att leta runt i Excel-dokument. Han har en 24-tumsskärm på en arm på skrivbordet. Genom att sitta väldigt nära den och zooma in med upp till 400–500 procents förstoring kan han läsa siffror och text.

”Jag kan se siffrorna i Excel, men jag måste skrolla runt hela skärmen och försöka hitta rätt. Det går, men skulle jag sitta hela dagen så är jag trasig resten av veckan.”

Därför får han hjälp med en stor del av de administrativa uppgifterna av avdelningens gemensamma assistent. Något som han definitivt kan se som positivt.

”Jag får en godtagbar anledning till att skala bort administrationen. På så sätt får jag faktiskt fokusera på det viktigaste i att vara ledare.”

Hampus Wännerdahls minne har vässats betydligt. När de i dagarna hållit på med prognosarbete inför nästa år har han märkt att medarbetarna nästan blir rädda när han bollar miljonsiffror med korrekta decimaler rätt ur huvudet.

Mejl och andra dokument lyssnar han på via talsyntes. I öronsnäckan är det en enorm hastighet. Han lyssnar också in det han skriver.

När det gäller att kolla upp information eller snabbt avhandla något är det enklast att gå runt och prata med medarbetarna. I allra högsta grad management by walking around.

En annan fördel i ledarskapet är att Hampus Wännerdahl i dag känner sig själv väldigt bra. Det många chefer jobbar med länge, att förstå sig själva för att kunna leda andra bättre, har han till stor del tvingats snabbspola fram.

”Ja, jag är nog väldigt medveten om vem jag är i dag.”

Med nya medarbetare är ögonsjukdomen alltid det första Hampus Wännerdahl berättar om. När det gäller nya och mer tillfälliga kon­takter är det svårare.

”Om jag börjar mötet med att prata om synskadan börjar folk fundera på hur de ska hantera det i stället för att se mitt professionella jag. Jag tar det lite från gång till gång.”

Hemma och på kontoret rör sig Hampus Wännerdahl obehindrat. Han har riggat med extra markeringar på tvättmaskinen, satt svarta lappar på ljusknapparna.

Kontraster är viktigt. I hissen på jobbet vet han precis var tvåan och femman sitter, våningsplanen för kontoret respektive entrén. Och det är oerhört viktigt att varje sak ligger på sin plats. Hemifrån och till jobbet åker han tunnelbana eller buss. Han använder vit käpp, mest för att uppmärksamma andra på att han inte ser dem. Annars kan han vägen och klarar till exempel trappor genom att släpa fötterna.

Han åker skidor, han kör motorbåt med hjälp av hustrun som navi­gerar. Som gammal tävlingsseglare med ett SM-guld i optimistjolle bakom sig har han även fortsatt med seglingen, men främst på stora båtar där han har sällskap. En del saker har han helt fått lägga åt sidan. Att köra bil är något han saknar, men han hoppas på den nya tekniken med självstyrande bilar.

Idag efter många års bearbetning och vissa justeringar i livet säger Hampus Wännerdahl att han mår lika bra som innan han blev sjuk.

”Jag känner mig tryggare i mig själv, jag och min fru har blivit starkare tillsammans. Jag är samma person som innan men måste göra vissa saker annorlunda, och andra inte alls.”

När Hampus Wännerdahl drabbades av sjukdomen var det första han gjorde att kartlägga vad det fanns för forskning, för att ta reda på hur han skulle få tillbaka synen. Annars skulle det bli ett helvete tänkte han. I dag har han släppt de tankarna.

”Det är klart att det är välkommet om forskningen så småningom gör att jag får tillbaka synen, men det är inget jag sitter och väntar och tänker på. Jag lever minst lika bra nu som jag gjorde innan.”