Härlig missbedömning

SI har intervjuat representanter från 35 länder och bett dem sätta betyg på sitt eget hemland jämfört med andra länder. Svenskarna som deltog i undersökningen gav Sverige högsta betyg på alla punkter. Men den uppfattningen delades inte av de andra, när alla svar vägts samman hamnade Sverige på nionde plats.

Nu är inte nionde plats någon fiaskoplacering, men det är hyfsat långt ifrån en medaljplats.

Hur gick det här till? Vi som är så duktiga på att aldrig förhäva oss. Sverige, världsmästarnationen inom kampsporten »Nej, jag tror inte att jag är nåt …« Och »inte ska väl jag?« Tydligen är det lättare att hylla kollektivet än individen. Jag tycker att det är härligt på något sätt, för det vittnar om en stark teamkänsla. »Jag själv är kanske inte så stark, men tillsammans är vi oslagbara.« Det vittnar också om något slags ödmjukhet. Och jag gillar ödmjukhet. Men gränsen mellan att vara ödmjuk och självförnekande kan ibland vara hårfin. Ibland kan det till och med bli lite löjeväckande med den näst intill religiösa vanan att hylla laget, att aldrig ta på sig äran efter en stark insats. Jag tänker inte minst på alla intervjuer med våra idrottsstjärnor som vi tvingats genomlida genom åren (läs; Henrik Larsson, Peter Forsberg etc).

Gissar att det är fler än jag som nästan studsat av ilska framför tv:n efter någon stor prestation av till exempel världens bästa Henke: Snälla, visa lite känslor. Glädje. Stolthet. Tacka inte bara laget. Det är du som är hjälte. Du har precis gjort 74 mål. Du får vara glad, stolt och mallig. Det är okej. Vi vill glädjas med dig.

Nej, i stället står han (och alla andra hjältar) och mumlar något om den starka laginsatsen.

Det är ofta jag ifrågasätter mig själv, och gudarna ska veta att det är inte alltid lätt att hålla pessimistmonstret på avstånd. Men som chef känner jag ett ansvar att inte ge efter för självplågande tankar. Om inte jag tror att jag duger eller är något – hur ska då mina medarbetare våga vara stolta?

Men det finns bra dagar. Det finns dagar som jag känner att jag inte bara har haft tur, att det faktiskt också finns ett visst inslag av talang. Och det är den Camilla jag försöker lyfta fram. För min egen skull och för mina medarbetares. Jag klappar inte mig själv på axeln bara för min egen skull, jag gör det för alla i min närhet.

Ingen blir lycklig eller mer kreativ över att jag som chef visar upp mitt missnöje över egna tillkortakommanden.

Den frustrationen spar jag till löparspåret.