Golnaz Hashemzadeh: ”Varför är det så viktigt?”

Hur ofta ställer du dig frågan varför? Varför just det där mötet, den här presentationen, den ena befordran eller den andra aktiviteten är viktig? Hur ofta stannar du upp när du springer mellan punkterna i din kalender och tänker ”Shit, jag är på väg mot min dröm, mot det jag ville hellre än något annat, det där jag ville göra för att …” 

Hur ofta ställer du dig frågan varför?

Vi vet vad vi ska göra för att vara bra. Det lär vi oss tidigt. Framgång, prestationer, pengar. För kvinnor även den där omhändertagande grejen, att ta hand om andra.

I min bok Hon är inte jag, kallar jag det för manualen. Huvudkaraktärens största tillflyktsort. Det är så väldigt bekvämt att ha en manual att följa. Inte behöva bestämma helt själv. Tio regler, det är så här du ska bete dig. Tio slutmål, det är så här du ska bli. Och så kan vi fokusera på att oroa oss över just de här tio reglerna, och kämpa för att uppnå just de här tio målen. Det är enkelt så. Att göra, hellre än att tänka, springa, hellre än att känna. Att inte ställa sig de svåra frågorna, typ, vad vill jag. Varför …?

Den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware arbetar inom palliativvården, och i boken The top five regrets of the dying berättar hon om sina samtal med patienterna. Framför allt lyfter hon fram vad döende patienter främst ångrar under de tolv sista veckorna i sina liv.

En tydlig lista växer fram. Det som de flesta ångrar mest, är att de inte haft modet att gå sin egen väg i livet, utan i stället anpassat sina livsval till andra människors förväntningar.

Punkt två på listan är ångern över att ha jobbat för mycket. Inte så konstigt, eller hur? Att man ångrar att ha stulit tid från sina nära för att jobba, om jobbet handlat om att uppfylla någon annans bild av vad som är rätt.

När jag med stort intresse läser den hyllade boken Lean in skriven av Sheryl Sandberg, COO på Facebook, är det framför allt dessa frågor som väcks i huvudet.

Sandberg är en superkvinna, med toppjobb och två barn. Hon har gjort enorma uppoffringar och slitit som ett djur för att skapa detta drömliv. Hon berättar om hur hon var tillbaka på jobbmejlen dagen efter sin första förlossning, om hur hon alltid varit på hugget och ”framåtlutad” i sin karriär, och hur hon i smyg och skam började åka hem från jobbet kl 17.30 för att hinna träffa sina barn och sedan fortsätta jobba efter att de hade somnat. Hon berättar också att det faktiskt inte varit lätt första gången hennes son vände sig till barnflickan i stället för henne när han hade ramlat och slagit sig.

Sheryl Sandberg är öppen och personlig, och framför allt ger hon många praktiska råd om hur kvinnor faktiskt kan klättra, att de inte ska backa bara för att de är kvinnor eller bara för att de skaffar familj. Men … varför? Varför karriären, varför barn och varför är det så innerligt viktigt att kombinera de båda? Sheryl Sandberg varken väcker eller besvarar den frågan – vad det är som drivit henne så hårt – och därför tappar även råden och kampen kraft.

Att vi kan få allt vi drömmer om, allt vi vill ha, om vi jobbar riktigt hårt och är beredda att göra stora uppoffringar – det har jag alltid varit övertygad om. Men att inte stanna upp och fråga sig varför, förstå vad det är som gör det värt det. Det kan vara den allra största genvägen.