Därför slutar omsorgscheferna: ”Bisarra arbetsuppgifter och övermäktiga krav”

Det är Hampus Jendle och Andreas Nilsson som i sin fallstudie ”Chefer vid vägs ände” intervjuat 17 avhoppade enhetschefer inom vård och omsorg i en medelstor svensk kommun, för att undersöka varför de avslutat sina anställningar.

Chefsavhopp är ett stort problem inom vård- och omsorgssektorn: nästan var fjärde enhetschef lämnar sin befattning inom loppet av två år, enligt en tidigare nationell studie. Något som inte bara medför extrakostnader, utan också turbulens i verksamheter och bland medarbetare. Enligt Sveriges kommuner och regioner SKR finns ett nyrekryteringsbehov av cirka 28 000 chefer inom välfärdssektorn fram till 2026.

I Hampus Jendle och Andreas Nilssons fallstudie från Linköpings universitet berättar intervjupersonerna om en övermäktig arbetsbörda, och hur en obalans mellan krav och förutsättningar starkt präglar jobbet som enhetschef.

”Jag tycker absolut inte man har rätt förutsättningar sett utifrån uppdraget, om man tittar på min enhet med en stor hemtjänstenhet med många hemtjänsttimmar. Det var ungefär 400 kunder som man ska försöka ge en så god service och omvårdnad till som möjligt. Sen hade jag 54 medarbetare, vilket är väldigt många. /…/ De var rätt tuffa krav utifrån förutsättningarna. /…/ Kraven är inte rimliga”, säger en av de avhoppade enhetscheferna i studien.

Att medverka i parallella projekt och strategiska ledningsgrupper, och samtidigt driva den dagliga verksamheten, upplevs som ytterst påfrestande:

”Man ska sitta med i de här strategiska grupperna, man ska jobba med projekten, man ska se till att införa dessa till varje pris och samtidigt har man en enhet som kanske, som i mitt fall, inte fungerar rent operativt. Otroligt tufft. /…/ Och jag tror i mångt och mycket så handlar det om en arbetssituation där man förväntades göra så otroligt mycket och förväntades införa så otroligt mycket att det blir övermäktigt”, säger en annan av de före detta enhetscheferna.

Ouppnåeliga krav påverkar tillvaron även efter arbetsdagens slut:

”Under alla de åren så talade man nästan inte om något annat än bemanningskravet och svårigheterna med att få ihop det med personal som slutar, blir sjuka eller försvinner. Det var en ständig våt filt som bara låg över en.”

Oklara riktlinjer och otydlig organisation resulterar i att oberättigade och ibland bisarra arbetsuppgifter landar i enhetschefernas knä. Chefen blir vaktmästare och administrativ allt-i-allo:

”Jag kommer ihåg vid ett tillfälle där jag fick en arbetsuppgift där jag skulle inventera konst, tavlor. Jag är ingen större konstkännare så jag tyckte, ni är jättevälkomna hit för att inventera våra ägodelar, men jag har inte tid med det här. /…/ Det var inte arbetsuppgifter som jag tycker att jag som chef skulle göra”, berättar en före detta enhetschef. En annan säger:

”Som enhetschef i omsorg är man fastighetsskötare, helt plötsligt ska de bygga om en toalett och då ska jag veta hur stort det är, hur långt det är mellan vägg och toa. Man är arkitekt, man ska veta vilken färgsättning som passar för dementa. Förstår du? Man har så många saker man ska veta.”

Till slut går det inte längre:

”Man orkar liksom inte. Man orkar inte hålla i och hålla ut just för att man har ett för stort uppdrag. Man blir uppäten snabbt om man inte är en robot”, säger en av de avhoppade cheferna i studien.

Hampus Jendle och Andreas Nilsson finner ingen enskild organisatorisk förklaring till varför det ser ut som det gör, eller varför cheferna i studien valt att sluta – situationen är komplex och olika förhållanden samverkar. Klart är att de organisatoriska villkoren är möjliga att påverka, och därmed chefernas förutsättningar att vara effektiva och hållbara i sitt arbete. En rekommendation till kommunerna är att minska antalet medarbetare per chef.