För plikten mot tiden – en ledarskapsikon har lämnat oss

”Drottning Elizabeth II var stenen som det moderna Storbritannien byggdes på”

Liz Truss hade svårt att hitta orden. Hon hade ju träffat drottningen bara någon dag tidigare, på slottet Balmoral i Skottland, och fått frågan om att bilda ny regering. Hon hade precis blivit den femtonde premiärministern under drottning Elizabeths regenttid. Den första, en viss Winston Churchill, hade fötts 1874. Och nu var den eviga monarken plötsligt borta.

Den 96-årige regentens död sände chockvågor över världen. Varenda världsledare värd namnet delade med sig av sin sorg. Vissa ord återkom i kondoleanserna.

Humor. Vänlighet. Lugn. Värdighet.

Drottning Elizabeth var den främsta ledaren för ett omodernt system, en roll hon ofrivilligt tvingats axla efter att hennes farbror abdikerat och hennes pappa gått bort alltför tidigt. Hon kröntes några år efter det stora världskriget, medan det brittiska imperiet smulades sönder framför medborgarnas ögon. Det hade kunnat sluta hur som helst. Men Elizabeth behöll sitt lugn och kämpade på.

”För plikten mot tiden”, skulle man kunna sammanfatta hennes gärning (för att travestera vår egen kungs valspråk). Under hennes 70 år, sju månader och två dagar på tronen uppvisade hon en osviktlig pliktkänsla och benhård arbetsmoral. Medan världen förändrades blixtsnabbt runt henne anpassade hon sig högst motvilligt till omvärldens nycker, högst medvetet och ibland alltför hårdnackat, vilket väckte kritik – inte minst i samband med prinsessan Dianas död.

Men Elizabeth stod nästan alltid emot. Hon förstod att tradition och stabilitet var garanter för att ledarskapet inte skulle ryckas ifrån henne.

Det är så klart också därför vi finner henne så fascinerande. Elizabeth var själva antitesen till den moderna chefen och till ett arbetsliv som kännetecknas av ständiga omorganisationer, effektiviseringsåtgärder och decentraliserade beslutsled. Hon var en trygg famn i en ständigt rörlig – och väldigt rörig – omvärld.

Och i relation till modeord som ”quiet quitting” och ”the big resignation”, det vill säga att medarbetare taggar ner eller ger upp för att förverkliga sig själva, var drottningens jämnmod och envishet beundransvärd.

När coronapandemin tvingade britterna till landsomfattande ”lockdowns” höll drottning Elizabeth ett tal till nationen, där hon uppmanade sina landsmän att hålla ut:

”Jag hoppas att de som kommer efter oss kommer säga att den här generationens britter var lika starka som de tidigare. Att självdisciplin, vänligt lösningsfokus och empati fortfarande är egenskaper som kännetecknar det här landet”.

Det är inte en alltför vild gissning att hon talade om sig själv.