Facebook-chefen: ”Kvinnor – ta plats!”

Det tog Sheryl Sandberg lång tid – för lång tid, enligt henne själv – att inse att hon var feminist. Och ännu längre tid innan hon sa det högt.

Som operativ chef på Facebook tillhör hon de mest profilerade cheferna i världen och eftersom hon dessutom är kvinna förstärks det faktumet än mer. De flesta i hennes position, säger hon, erkänner knappt att de är kvinnor, än mindre att de är feminister. Därför innebär hennes beslut att ge ut Lean in, en bok full av råd till kvinnor i yrkes-livet, ett radikalt avsteg.

”Jag önskar att jag hade gjort det tidigare”, säger hon.

”Men jag var inte tillräckligt modig.”

Ilskan runt boken Lean in har varit häftig, för att inte säga våldsam. Sheryl Sandberg, god för nästan 3 miljarder kronor, irriterar många. Hon är inspirerande och pratar ett slags affärsspråk som får aktivister att hånleende ta avstånd från henne. Man får en känsla av att Sheryl Sandberg oskuldsfullt, nästan naivt, kastat sig in i en tio år gammal debatt.

Men hon har väldigt sällan fel. Den största kritiken mot Lean in är att Sheryl Sandberg ”klandrar” kvinnor för att inte komma framåt, något som hon faktiskt inte gör.

I stället identifierar hon beteenden hos kvinnor i yrkeslivet – ovillighet att be om bättre betalt, en tendens att hålla tillbaka i möten, att underskatta sitt eget värde – som  en effekt av en historisk och nutida obalans mellan könen.

Män på hennes kontor siktar på en befordran när de har en bråkdel av den kompetens som behövs, medan kvinnor väntar tills de till 100 procent uppfyller kraven. De väntar dessutom på att någon frågar, snarare än att ta sig för att söka.

”Jag ger en hel del förhandlingstips till kvinnor. I grund och botten består de i att förstå obalansen mellan könen. Och att använda den som en fördel i förhandlingarna. Du kan aldrig förhandla som en man – det kommer inte att fungera. Ta fasta på saker som du kan. Det finns en inbyggd motsägelse mellan att skriva en bok som har som ambition att få bort könsstereotyper och samtidigt använda samma stereotyper. Jag fattar det. Jag erkänner det i boken. Men jag är pragmatisk. Jag vill att saker ska bli bättre. Jag vill att kvinnor ska ha bättre betalt.”

Det kan verka märkligt att någon som är så övertygat okontroversiell som Sandberg skriver en bok som denna. Men det är också själva poängen med Lean in. Sheryl Sandberg talar ett språk som det traditionella affärs-livet begriper, ett språk som är relativt fritt från klassisk feministisk retorik.

Boken växte fram ur en TED-föreläsning som den 43-åriga kvinnan höll på ämnet kvinnor i yrkeslivet och som fick en överväldigande respons, positiv och negativ. De negativa rösterna kom framför allt från manliga chefer som varnade för att göra en sak av könsskillnaderna. Inte som nu när det mestadels är feminister som hånar hennes slutsatser.

”Boken har misslyckats med att ta upp ett av västvärldens vanligaste problem bland yrkesverksamma kvinnor – ofrivillig barnlöshet”, skrev en recensent. En annan påpekar att Sheryl Sandberg ”inte förstår skillnaden mellan en social rörelse och en marknadskampanj i sociala medier”.

Troligen underskattar de hur reaktionär hennes publik är – det här är inte en bok som siktar på de väl pålästa feministerna. Det här är för dem som verkar i en miljö som är så outvecklad att boken är långt ifrån självklar.

Innan hon höll sin TED-föreläsning var budskapet från Sandbergs manliga belackare klart:

”Det här skulle betyda slutet på min karriär. Så fort jag höll mitt tal skulle jag reduceras till en ’kvinnlig chef’. Man kan inte bry sig om dessa frågor och framstå som en seriös affärsperson.”

Sheryl Sandberg tänkte igenom saken och kom fram till att det enda sättet att prata om frågan var att se problemet som affärsmässigt: företagen tappar värdefulla talanger eftersom de har problem att hantera kvinnor i allmänhet och mammor i synnerhet.

”Vändpunkten för mig var när jag studerade de kvinnor och män som jag varit chef över de senaste 15 åren. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, männen avancerade mer än kvinnorna. I varje steg befann sig deras fot på gaspedalen och de lutade sig framåt och kvinnorna lutade sig tillbaka. Av de kvinnor som gått på Yale och nått 40-årsåldern vid millennieskiftet var det bara 56 procent som fortfarande befann sig i yrkeslivet jämfört med 90 procent av männen.

Själv har Sheryl Sandberg också lutat sig tillbaka en hel del i yrkeslivet och hon erkänner att hon gjort sina dåliga val. När hon i 20-årsåldern hade tagit examen från Harvard och gjort ex-jobb om hur våld i hemmet påverkade ekonomin fick handledaren henne att söka ett internationellt stipendium. Hon fick stipendiet men avstod från att åka eftersom ”ett utländskt land inte skulle vara en trolig plats för hitta en man att gifta sig med. I stället åkte jag till Washington där det fanns gott om män som skulle passa bättre”.

”Jag vet. Ganska chockerande. Och som du vet fungerade det inte så bra.” (Hon gifte sig när hon var 24 år och skilde sig ett år senare. I dag är hon gift med David Goldberg och de har två barn.)

Sheryl Sandberg arbetade för finansdepartementet men blev av med jobbet efter att George Bush vunnit valet. Hon flyttade till Silicon Valley, ett inte helt självklart beslut vid den här tiden.

”Folk trodde att jag var galen. Det här var 2001 så bubblan hade just spruckit och ingen rekryterade.”

Det tog ett år för henne att hitta rätt jobb och ”ja, jag blev lite nervös”.

Men vinden vände och när Eric Schmidt rekryterade henne till Google övertalade han henne genom att be henne fundera över vilket av företagen som försökte rekrytera henne som hade störst tillväxtpotential. Hon tog risken och gick till Google.

Det var när hon förhandlade med Facebook som hon plötsligt drabbades av blygsamhet; hon blev ovillig att be om bättre betalt. Förståeligt eftersom ersättningspaketet totalt sett verkade helt okej.

”Jag tyckte att det var ett fantastiskt erbjudande! Perfekt!”

Dessutom ville hon ju ha jobbet. Inte förrän både hennes styvbror och make poängterade att ingen man i hennes position skulle acceptera det första erbjudandet gick hon tillbaka till förhandlingsbordet. Hon berättade för Mark Zuckerberg att eftersom han anställer henne delvis på grund av hennes skicklighet i förhandlingar vore det dåligt om hon nu inte använde dem. Hon klev ut ur mötet med aktier i Facebook.

Så om hon inte hade förhandlat så bra hade hon inte alls varit god för de miljarder hon är i dag?

”Jag minns inte alla detaljer fram och tillbaka men visst, så är det. Det skulle ha sett annorlunda ut. Jag skulle fortfarande ha haft bra betalt – ingen skulle behövt tycka synd om mig”, säger hon.

”Men en sak är intressant”, fortsätter hon.

”När min man sa ’förhandla, förhandla, förhandla’ och jag till slut sa okej, jag gör det eftersom ingen man skulle ta det första budet, tänkte jag för mig själv att jag behövde motivera för mig själv varför. Och det är precis vad statistiken säger – män kan förhandla utan att be om ursäkt eller närmare motivera det. Det är förväntat. En kvinna som förhandlar måste rättfärdiga det. Det kan inte bara vara för att du själv ska få mer. För det är så män gör.”

Och det är så hon beskriver det i boken.

”Framgång och hur omtyckt man är har en positiv korrelation för män och negativ korrelation för kvinnor.”

Text: Emma Brooks. Artikeln är tidigare publicerad i the Guardian. Copyright: The Interview People