En seger för tålamodet!

Det råder rymdfeber i Sverige. Och vår nye hjälte Christer Fuglesang håller på att älskas ihjäl av såväl allmänhet, media och hela maktetablissemanget i Sverige.

Jag är själv en del av denna Fuglesang-hype. Skriver dessa rader efter att jag precis träffat honom alldeles livs levande ute på Rymdstyrelsen i Solna. Både mina barn och massor av mina vänner har erbjudit mig allsköns förmåner om de så bara hade fått följa med.

I en tid när Ebba i Let`s Dance orsakar löpsedlar och svenska folket hukar sig i vinterstormen, så längtar vi efter en ”riktig hjälte”, någon som har gjort det vi alla kanske drömt om.

Men i taxin på väg hem efter att ha träffat Christer Fuglesang en halvtimme, så kokar hans prestation ner i ett ord: tålamod.

Vi lever i en tid när allt skulle ha gjorts redan igår. Idag är redan för sent, och imorgon är vi omkörda av verkligheten. Kvartalsekonomin har i den digitaliserade och globaliserade världen blivit dagsnotering.

I denna hets bestämmer sig en ung kille från Bromma att sikta riktigt , riktigt högt och bli astronaut. Han vet att förutom 4-5 år på KTH i Stockholm, så måste han gå i träning i närmare tio år, och hela tiden med risken att likt i Robinsson bli utröstad och hemskickad.  På grund av den fruktansvärda olyckan med Challenger, så skjuts hela rymdprogrammet upp i ett obestämt antal år.

Det är just där, i glipan mellan hopp och förtvivlan, Christer Fuglesang imponerar på mig. Inte så mycket själva rymdskuttet, som väntan på.

Här finns ett rakt rör rätt ner i vår egen chefsvärld. Det är så ofta jag själv trott och hoppats på att åtgärder ska ge snabba resultat, och förändringar ska leda till nya beteenden. Ofta, när jag själv nästan gett upp och gjort mig beredd möta mitt misslyckande, så kommer effekten. Väntan och tålamod är ett underskattat verktyg för oss chefer. Det vi ofta glömmer är att när vi delger våra medarbetare beslut om avgörande förändringar i deras verksamhet, så har idéerna varit i säck innan de kommit i påse. Vi har grunnat och funderat, vridit och vänt så till den grad att dagen när vi tillkännager nyheten på jobbet, så är den redan gammal i våra egna huvuden och genomförandet ses som en baggis.

Därför blir vi chefer så ofta överraskade när vi möter motstånd eller opposition. Grinigt slokar vi med våra huvuden och känner oss allmänt missförstådda.

Det finns numera mängder av nya innovationer och produkter som tagit sin tid att erövra marknaden. Ta SonyEricssons mobiltrelefoner som var närmast uträknade, innan de nu drar in miljarder. Eller TV4 som sågs som ett stort skämt innan de fick fart på sina kanaler och nu har flest tittare. Ipod hade funnits i flera år innan de blev en världsfluga, och många trodde nog att platt-TV skulle slå igenom redan för flera år sedan.

Tekniken finns ofta, men inte marknaden. Cash är inte längre king, utan timing.

Så när statyn över moderna hjälte Christer Fuglesang ska resas (ute vid Teknis i Stockholm?) blir det kanske med inskriptionen: Här står en man som lärde oss konsten att vänta.

Eller vad säger du själv? Hur påverkar Christer Fuglesangs rymdäventyr din egen chefsvardag? Finns det lärdomar att hämta?