Det blev en smutsig maktkamp

Karin Mattsson har just kommit till jobbet när reportern från radion ringer: »Stämmer det att du har
blivit medietränad av Lennart Ekdal och att Riks-
idrottsförbundet har betalat notan?« Det är i detta ögonblick som Karin Mattsson inser att det kommer bli en smutsig maktkamp mellan henne själv och Lars Liljegren. Båda vill leda Sveriges största idrottsförbund och ingen tänker ge sig.

Maktkamper. De pågår på alla jobb, i alla familjer och i alla organisationer. Men få maktkamper utspelar sig så mycket i offentlighetens ljus som den mellan Karin Mattsson och Lars Liljegren 2005.
Det hela började i december 2004, när Ridsportförbundet frågade om de fick nominera Karin Mattsson som sin kandidat till ny ordförande för Riksidrottsförbundet. Karin, som hade varit en hästtjej ända sedan tioårsåldern hemma i Frösön, hade suttit i styrelsen för Ridsportförbundet sedan 1993 och valts in i Riksidrottsförbundets styrelse 1995.
Naturligtvis blev hon först väldigt glad över att få frågan. Men snart förstod hon att det fanns en till kandidat till uppdraget. Nämligen Lars Liljegren, en gammal räv i idrottssammanhang och ordförande i Stockholms Idrottsförbund.
»Då förstod jag ju att det skulle bli riktig tävling. Det kändes pirrigt.«

Ganska tidigt började media rapportera om kampen. Karin Mattsson, som inte var speciellt medievan, tyckte att det var obehagligt. Även om det inte var någonting mot vad som skulle komma sedan.
»Det visste jag inte då och det var nog bra. Men jag insåg att jag nog var väldigt rädd för att förlora.«
Andra skulle kanske ha kastat in handduken direkt. Eller ha försökt skaka bort sin oro. Men Karin Mattsson valde att gå till botten med sina rädslor. Hon funderade på vad som skulle hända om hon förlorade och hur hon skulle hantera det. Hon funderade också över om hon var rädd för att människor skulle sluta tycka om henne.
»Det var jag, och den rädslan kommer jag nog alltid att få jobba med. Men jag insåg att viljan att bli omtyckt inte kan vara en drivkraft.«

Utifrån dessa funderingar ställde hon sig frågan om hon verkligen ville fortsätta.
»Och jag kände att ja, jag vill verkligen. Det var väldigt viktigt, för då kunde jag lägga den rädslan åt sidan. På något sätt så avdramatiserade jag det hela och det tror jag var helt nödvändigt.«
Bakom beslutet låg en nyfikenhet på hur hon skulle klara situationen och en insikt om att chansen inte skulle komma tillbaka.
Hon bestämde sig också för att hålla fast vid några grundläggande förutsättningar:
»Jag skulle vara den jag är och göra det som jag är bra på och inte försöka bli någon annan. Jag skulle inte låta mig provoceras och inte komma ur balans.«
I mars 2005 kom valberedningens beslut: De förordade Karin Mattsson som ny ordförande för Riksidrottsförbundet. Men Lars Liljegren, som hade stöd av flera tunga förbund, valde ändå att behålla sin kandidatur.

Det var nu den riktigt tuffa kampen började. I media utmålades Karin Mattsson som svag och oerfaren, och som en marionett för andras viljor. I hennes egna ögon var det ofta fråga om ren smutskastning, som drog i gång på allvar när hon anklagades för att ha låtit Riksidrottsförbundet betala medieträning.
»Jag tyckte att det var en skitgrej. Jag satt i styrelsen och vi hade erbjudits medieträning i alla år, det var inget nytt och det var inget konstigt. Okej om man vill lyfta fram skillnaderna mellan oss, det kunde jag köpa, men detta var att skandalisera och misstänkliggöra.«

Men även om det hade varit bekvämare att inte ha någon motkandidat, så lärde motståndet henne att bli tydligare och skarpare.
»Jag blev tvungen att fundera igenom mina argument, vad jag tyckte och ville – och hur jag skulle uttrycka det. Jag fick ju hela tiden feedback på när jag var tydlig och när jag var otydlig. När det blev bra och när det inte blev bra. Jag fick liksom en sparringpartner.«

Hon fick också se sina svagheter på ett sätt som inte gick att blunda för. Hon lärde sig hur hon reagerade när hon blev rädd och arg.
»Då vill jag gärna ställa mig i passningsskugga, när det jag egentligen behöver göra är att kliva fram i ljuset.«

Hela tiden upprepade hon sitt mantra, att inte låta sig provoceras och att inte komma ur balans. Spela på den egna planhalvan.
Den 22 maj 2005 samlades Riksidrottsförbundet till årsmöte. Nu skulle frågan om ordförandeskapet avgöras och in i det sista var utgången oviss. Dagen före valet skulle kombattanterna mötas i en duell inför alla 207 delegaterna.
Karin Mattsson visste att alla förväntade sig att hon skulle förlora den debatten. Hen
nes motståndare var en skicklig retoriker och duktig på att hålla tal. Men hon bestämde sig för att hålla sig på sin planhalva, att inte börja konkurrera med honom som retoriker.
»Efteråt kändes det bra, jag kände mig lugn och förhoppningsfull. Då började jag tänka att det nog skulle gå vägen ändå.«

Nästa dag, strax före omröstningen, drog Lars Liljegren oväntat tillbaka sin kandidatur. Han hade förstått att slaget var förlorat. Dagarna före och under mötet hade allt fler förbund uttalat sitt stöd för Karin Mattsson. Mikrofonerna trycktes omedelbart upp i ansiktet på Karin Mattsson, som först blev helt ställd.
»Det tog ett bra tag innan det sjönk in att jag faktiskt hade vunnit. Att få ett uttalat förtroende, det blir man ju väldigt glad av. Men det kändes ju också förpliktigande.«
I dag har Karin Mattsson varit ordförande i två och ett halvt år. Hon är nöjd med att hon under den tiden lyckats öka de statliga anslagen till idrotten, vilket varit hennes mål.
Hon känner inte längre att det faktum att hon fick kämpa så hårt för uppdraget ställer större krav på henne som chef. Och hon skulle inte ha velat vara utan en enda dag.
»Visst var det jobbigt, men samtidigt väldigt nyttigt. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv. Det hade tagit mig flera år att lära mig allt som jag nu fick på bara några månader.«

Hon ångrar ingenting och skulle, med den kunskap hon har i dag, gjort samma sak igen. Hennes främsta råd till andra som står inför en maktkamp är att tänka igenom hur de vill att andra ska uppfatta dem efteråt, och hur de själva vill känna.
»Fundera på hur du vill känna oavsett om du får jobbet eller inte. Fundera på vad du verkligen vill stå för och försök hålla fast vid de enkla basgrejerna. Sedan måste du skaffa dig en eller några personer som du verkligen har förtroende för och som du kan prata med, för det kommer du att behöva.«
Som ordförande för Riksidrottsförbundet har Karin Mattsson fortsatt att vara i hetluften. Hon har hamnat i offentliga bråk med de båda finansministrarna Bosse Ringholm och Anders Borg, hon har fått kritik för att ha medverkat i killtidningen Slitz och hon har mött mothugg för att hon inte vill kalla sig feminist.

Själv säger hon att hon inte söker strider, men inte heller väjer för dem. Hon verkar ha en ovanligt stark grundtrygghet.
»Den har jag fått hemifrån. Jag har mamma och pappa att tacka för så otroligt mycket. Men jag känner också att jag har mycket att ge tillbaka till idrotten. Genom mitt engagemang i ridklubben fick jag tidigt lära mig att ta ansvar och att det går att påverka. Jag har till exempel aldrig haft i mitt tänkande att jag skulle behöva kämpa mer för att jag är kvinna.«
Det innebär inte att hon för den skull är gjord av teflon.
»Nej, jag är en känslig person och vill fortsätta att vara det. Därför måste jag hitta ett sätt att hantera det. När det skrivs negativa saker då blir jag ledsen, och det måste jag tillåta mig, men sedan inte älta. Jag tror det är destruktivt om man går och bär med sig den där olustkänslan, då dränerar den mycket energi.«