Cissi Elwin: ”Äntligen händer det!”

I fredags hade vi kick-off. Det var första gången alla från de två tidigare företagen Chef och Mgruppen möttes i verkligheten. Faktum är att det var första gången många på gamla Chef sågs irl också. Vi har anställt flera personer under pandemin som aldrig träffat någon på sin nya arbetsplats annat än på skärmen. Det har funnits något demokratiskt över det. Alla har samma utsnitt, är lika stora i de små rutor man ser varandra i. Alla kan komma till tals på samma villkor. Men nu skulle vi alltså ses på riktigt.

”Jag trodde du var jättelång,” sa en medarbetare till en av cheferna. För nu kunde vi observera så många fler parametrar hos varandra, som kroppsform, klädstil och hållning. Hur man tog plats i rummet. När jag stod där framme och tittade ut över hela det gäng som nu bildat nya Chefakademin var det som om jag landade i mig själv igen. Nu hade jag tillgång till mitt kroppsspråk och mina känselspröt. Nu kunde jag ta in dem som satt i rummet: Jag kunde höra och jag kunde känna hur den nya omarbetade affärsplanen landade. Jag kunde se om någon var tveksam till något. 

Jag kunde visa vad jag menade. Och jag kunde ta in alla spännande idéer som kom under dagens alla olika workshops. Folk från de båda nyfusionerade bolagen närmade sig varandra öppet, nyfiket och vänligt.

Konferensanläggningen vi var på höll en liten inledande dragning om säkerhetsföreskrifter, avstånd och handsprit. Men när Aiham, vår nya ekonomiassistent, tog på sig en blomsterkrans med färska blommor och en krans i blått och gult och berättade för oss att han blivit svensk medborgare i förrgår efter sex års kamp tog kramarna aldrig slut.

Att få klappa på varandra, att få skratta tillsammans, att få ha en tillhörighet. I efterhand förstår jag nästan inte hur vi har stått ut. Vi får inte tänka bort hur stort det behovet är.

Det är så mycket som kommer att bli bättre efter pandemin för oss som har jobb som går att utföra på distans. Alla har inte det. Många har genom hela denna historiska tid, trots rädsla för smitta, tvingats gå till jobbet precis som vanligt. För dem blir hela den här diskussionen om det nya arbetslivet ett hån. Men allt fler yrkeskategorier, även de vi aldrig kunnat gissa på innan, ställer om till helt nya arbetssätt. Och eftersom kompetensbristen är skriande i så många branscher är det arbetstagarna som dikterar villkoren. Och nu vill vi ha möjligheter att själva bestämma var vi ska jobba.

Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet om hur arbetsgivare tävlar om att bygga mysiga lounger för att locka medarbetarna tillbaka till kontoren. Och det gör vi på Chefakademin också. Jag är helt övertygad om hur viktigt det är att vi regelbundet möts på riktigt. Men jag är lika säker på att en större frihet gynnar alla. Tror vi kommer att få se stora effekter på sikt. Mindre stress, mer anpassat till var och ens unika och varierande behov. Och ett så mysigt kontor och så trevliga medarbetare att man vill gå dit så ofta man kan.

I det här numret har vi undersökt hur svenska chefer ser på arbetslivet efter pandemin och vi försöker ringa in den nya hybrid-tillvarons plus och minus.