Cissi Elwin: Jag kunde inte hålla tårarna borta

Det är ju ni som är hjältarna! Det är ni som har tvingats lämna allt och som har tagit er hit ensamma under svåra förhållanden.

Efter en och en halv timmes föreläsning stockar sig Suad Alis röst. Hon pratar inför ett gäng tonårstjejer och berättar om sina erfarenheter av både flykt och att ta sig in i det svenska samhället. Och Suad har inte bara tagit sig in. Hon har vid 29 års ålder gjort en superkarriär med siktet inställt på jobb i FN.

I somras fick hon göra ett sommarprogram. Bilden på en leende Suad med blomsterkrans ovanpå den svarta slöjan utlöste en hatvåg i sociala medier. Och tjejerna i rummet, som flytt till Sverige från krig i Syrien, Afghanistan och Somalia känner igen det där hatet.

”Det var en äldre man som spottade på mig”, berättar en.

”En tant kom fram och skrek ’apa – åk hem’ till mig”, säger en annan.

Men det tjejerna vill höra mest om är hur Suad har gjort för att få jobb. Hur har hon kommit vidare i intervjuer? Hur har hon -lyckats skaffa sig ett så brett kontaktnät?

Suad uppmanar dem att plugga. Plugga stenhårt. Själv har hon som andra generationens invandrare velat prestera och göra karriär också som en upprättelse för sina föräldrar vars höga utbildning aldrig kunde valideras i Sverige. Hennes mamma och pappa har inte kunnat få jobb i nivå med sin kompetens. 

Och tjejerna kämpar stenhårt. Det har vi på Chef sett med egna ögon. I två år har den här tjejgruppen från ensamkommandes förbund kommit en gång i veckan till vårt kontor för att läsa läxor. Gruppen startades för att hjälpa unga, ensamkommande tjejer med bidrag från Stadsbrudskåren. Förbundet och Chefs personal har på frivillig basis hjälpt till efter jobbet, men efterhand har allt fler volontärer från andra ställen anslutit.

Gemensamt är att man ser segregering och splittring som farlig för hela samhället. Många chefer är oroliga för hur de ska kunna rekrytera nya talanger. Här finns unga människor med ett enormt starkt driv och som redan bevisat att de har både kraft och vilja att ta sig igenom svårigheter och hinder som många av oss inte ens kan föreställa oss.

Dessa kvällar har kommit att bli något av det mest meningsfulla i mitt liv. Hur trött jag än är efter en hel arbetsdag fylls jag varje gång med ödmjukhet, respekt och värme för dessa tjejers hårda kamp. Några av dem var analfabeter när de kom till Sverige. Nu läser de på gymnasienivå. Tänk vilken potential som finns i dessa människor. Vi måste se till att ta tillvara den.

Jag ser med glädje på Linkedin att fler företag skapar liknande nätverk för att hitta nya förmågor som ska bygga svenskt arbetsliv starkt och konkurrenskraftigt. Och jag uppmanar fler företag att göra detsamma. För vet ni – vi försöker anstränga oss för att lära ut och dela med oss så mycket vi kan varje gång. Men vi får alltid så mycket mer tillbaka.

Och när en av tjejerna spontant avslutar Suads föreläsning med en somalisk kärlekssång, då kan inte jag heller hålla tårarna borta.