Cissi Elwin-Frenkel: ”Vit makt är ännu intakt”

När jag jobbade som programledare på SVT blev jag tillfrågad om att bli ordförande för en antirasist-kampanj som hette ”Ungdom mot rasism”. Den var det svenska civildepartementets del i en europeisk kampanj för tolerans och mot den växande främlingsfientligheten som började skapa allt större motsättningar över hela kontinenten.
I Sverige levde skräcken efter lasermannens dödsskjutningar kvar. Vit makt-musiken med Ultima Thule i spetsen blev populär i allt bredare kretsar och Vam (Vitt ariskt motstånd) och andra extremgrupper fick allt fler sympatisörer.

På flera ställen i landet brändes flyktingförläggningar ner. På Stureplan sköts fyra ungdomar ihjäl och 20 skadades som hämnd för att gärningsmännen inte släpptes in på nattklubben Sturecompagniet.
Jag, Alexandra Pascalidou (som då var en ung flicka som just gått ut gymnasiet i Rinkeby), Micke Alonzo (sångare i punkbanden Stockholms Negrer och KSMB) och dåvarande ÖB Bengt Gustafsson utgjorde tillsammans med ett par andra en spretig, konfliktfylld men dynamisk styrgrupp.
Vi bestämde från början, till departementsrådens förskräckelse, att vi inte ville medverka i en snäll och mesig, välmenande kampanj och producera affischer med en vit och en mörk hand som möts.

Vi ville göra skillnad, åstadkomma förändring. Vi ville svartlista klubbar som systematiskt nekade unga med mörk hy eller utländskt utseende inträde, vi ville kartlägga vilket inflytande, vilken makt och vilka möjligheter som i praktiken erbjöds unga människor utan svenska efternamn.
Men det var inte så lätt. Frågan innehöll så många dimensioner. Det fanns så många särintressen, så mycket motstånd —från politisk feghet till regelrätta mordhot.

Dessutom — vem är invandrare? Vem är egentligen svensk? Är det inte farligt att ens försöka klassificera människor utifrån den aspekten? Men hur ska man då kunna göra skillnad?
Till slut, efter rader av ändlösa möten, när vår kampanj riskerade att bli totalt urvattnad hittade Micke Alonzo tillbaka till grunden; vi utgår från att människor med utländsk bakgrund ska ha exakt samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som svenskar, de ska vara representerade i alla delar i samhället i relation till sin andel av befolkningen.

Och ja – vi måste räkna, även om alla definitioner har sina problem. För bara det man mäter kan man förbättra.

Helt plötsligt blev det enkelt. Tv-journalisten Christian Catomeris gjorde en utredning som vi kallade Vit Makt och som tydligt visade underrepresentationen i alla delar i samhället. Den blev ett slagkraftigt argument för att diskutera åtgärder.
När vi på Chef, nu 18 år senare, gör vår egen variant av Vit Makt och tittar på hur människor med utländsk bakgrund är representerade bland landets chefer, är det sorgligt att se att så lite har hänt på alla de här åren.

Vi hoppas att det här numret ska väcka debatt. Vi vill se förändring! Den är än mer nödvändig i dag, rasismen och främlingsfientligheten har blivit en del av vår vardag och motsättningarna och spänningarna har blivit än hårdare i den ekonomiska krisens spår.
Men det handlar inte bara om den självklara rättvise- och demokratiaspekten. Det handlar också om överlevnad för de svenska företagen. När konkurrensen om talangerna hårdnar och det blir allt svårare att hitta människor med rätt kompetens blir det helt nödvändigt att utnyttja hela talangpoolen.

Kanske är det därför näringslivet ligger före de statliga bolagen i den här frågan. Därför att representation också handlar om lönsamhet.