Cissi Elwin Frenkel: ”Vi måste lyfta frågan om psykisk ohälsa”

Läser den gamle TV4-chefen Jan Schermans ledarskapsbok Räkna med känslorna. Han beskriver sig själv som murveln som blev börs-vd och han har dragit in åtskilliga hundratals miljoner till Bonniers under sina tio år på vd-stolen.

Han berättar om hur han och parhästen Lasse Weiss ofta ondgjorde sig över hur tomt det var på jobbet på sena kvällar och helger. Själva jobbade de jämt. Det var stora affärer och snabba publicistiska beslut och sparpaket som skulle genomföras. Allt i en enda blandning.

Thorbjörn Larsson, den legendariska tidningsmakaren som blev ordförande för TV4, finns också med. De är alla tre riktiga machomän, journalistiska cowboys. På ytan tuffa, skarpa, orädda. Ingen av dem väjde för en fajt, ofta i full offentlighet.

Men bakom fasaden tog det hårda arbetet ut sin rätt. Thorbjörn Larsson fick ett nervöst sammanbrott, Lasse Weiss har själv skrivit boken Framgångsfällan om sin utbrändhet och Janne Scherman berättar om sina egna problem med depression, självmordstankar och till sist tillfällig minnesförlust.

Alla gjorde de sitt bästa för att dölja hur det egentligen stod till, då när de fortfarande satt på sina toppositioner. Men i efterhand kan det sägas och erkännas: Vi är alla bara människor.

Är det inte konstigt. Trots att olika psykiska problem är den allra vanligaste anledningen till sjukskrivning i Sverige i dag är det fortfarande så skamfyllt och tabubelagt att berätta öppet. Eller ens erkänna för sig själv. De som drabbas är rädda att räknas ut om de visar sig svaga. Så vi håller masken. Vi kämpar på tills problem som ganska lätt skulle ha kunnat åtgärdas har blivit så stora att de kräver månader eller år av sjukskrivning och rehabilitering.

De här sjukskrivningarna kostar enormt mycket i mänskligt lidande och drabbar inte bara den sjuke utan också alla runt omkring. Men det kostar också samhället massor i reda pengar. Och så länge vi går omkring i skamfylld tystnad kan vi inte heller lösa problemen.

Vi måste lyfta frågan. Visst finns det massor som var och en kan göra själv; äta nyttigare, motionera, vara ute i dagsljus
och andas rätt. Men på en underbemannad arbetsplats kan det till slut bli omöjligt även för den mest mindfulla att behålla lugnet.

Och vet man inte om man har sitt jobb kvar i morgon kanske det inte hjälper mot oron hur mycket avokado man än äter. Det blir ett slags dubbelbestraffning; orimliga villkor och den enskilda människans fel som inte pallar.

Här har vi chefer ett stort ansvar. Hur ser det ut hos mig? Är arbetsbelastningen rimlig? Förstår alla vad de ska göra? Har de tillräckligt mandat för att kunna göra det? Har vi tillräckliga resurser? Hur mår jag själv?