Cissi Elwin Frenkel: Varför blev jag provocerad?

Hon hade begärt ett möte och när vi satt oss spände hon ögonen i mig och sa med fast stämma och stadig blick:

”Jag vill veta hur din plan ser ut för min utveckling.”

Jag tittade klentroget på den späda 21-åringen framför mig. Jag kände mig både ertappad och provocerad. Det hade bara gått fem månader sedan hon anställts som assistent. Jag hade tänkt att hon hade framåt-anda. Jag hade genom åren anställt en rad unga och oerfarna assistenter och sett de mest ambitiösa gå vidare, en del till och med bli stjärnor. Men jag tänkte att det också var upp till dem att bevisa sig. Jag hade ingen plan. Jag tänkte helt enkelt ”hundår”. 

Vad ville människan? Få veta resultatet av ansträngningarna i förväg för att bedöma om det var värt det? Bortskämda, ihjälcurlade barn som tror att allt kommer till dem utan en droppe svett, väste en tantröst i mitt inre.

Vi i min generation hade minsann gnetat och stretat och kommit först och gått sist. Vi hade suttit kvällar och helger och jobbat för usla löner som vikarier. Vi åkte ut på somrarna och var tvungna att ta extrajobb för att kunna försörja oss när de fast anställda hade semester. I åratal höll vi på så, innan vi tacksamma äntligen blev anställda och nervöst frågade oss om VI gjorde tillräckligt för vår arbetsgivare. Min inre surkärring kunde nu knappt få luft av indignation.

Men så började andra tankar tränga sig på. Här satt ju en ung kvinna framför mig med ett självförtroende stort nog att trycka chefen mot väggen och ställa krav. Här fanns någon som inte ville ta rollen som alla arbetsgivares våta dröm: ”the insecure overachiever”. Kanske hade curlandet faktiskt haft den effekt som föräldrarna avsett. Fått ungdomar att se sitt eget värde. Hon hade ju gjort ett bra jobb och nu ville hon avancera. Varför kände jag inte för att hurra?

Tänk om smartare verktyg, och kunskap sedan barnsben i att använda dem, gjort att unga nu kan gå lika långt på några månader som vi gjorde på flera år.

Och kanske var det bara avundsjukan på att jag aldrig kommer att bli ”digital native” som gjorde att jag inte kunde möta assistenten med jubel utan fick mig att mer muttrande och motvilligt börja skissa på en plan för hennes utveckling.

Den här, för mig allt annat än smickrande historien, kom upp i mitt huvud när vi nyligen samlade ett gäng intressanta och smarta människor hos oss på Chef för att diskutera framtidens chefskap. Det som provocerar oss mest är det som är det nya. För det tvingar oss att tänka om. Igen och igen … Missa till exempel inte den fantastiska intervjun med Linda Waxin i detta nummer om varför det är som att spela roulette att vänta med hela pensionen tills man är gammal.