Cissi Elwin-Frenkel: ”Det är livsfarligt att ha som mål att bli älskad”

En av de finaste komplimanger jag har fått som chef fick jag i våras av en gammal medarbetare som jag jobbade ihop med för flera år sedan.

Hon är en av de tuffaste utmaningar jag har haft i mitt yrkesliv, men också en av de bästa jag någonsin jobbat med. Hon är liten och tunn i kroppen men superstark, ursmart, klok, kunnig, rolig och eldfängd. Hennes hår står ofta rakt upp och behöver hon komma ihåg något viktigt skriver hon upp det i handflatan. När hon tycker att något är fel så märker man det tydligt, om jag så säger.

”Jag saknar våra bråk”, sa hon.

Först blev jag skamsen. För jag är som de flesta chefer. Jag vill bli omtyckt. Jag vill vara snäll och god. Jag vill vara en sån som utvecklar andra, får dem att blomma och må bra. Typ en Pia Sundhage som ger sju delar kärlek för varje del kritik. Jag vill inte vara en sån som man minns för alla konflikter.

Känslan av misslyckande fladdrade till i magen där vid restaurangbordet.

”Usch”, pep jag. Och biografmaskinisten i mitt huvud vevade igång scenen när jag röt till henne att det var dags att inse att hon inte var en sjuttonårig punkare längre utan en medelålders makthavare.

Hon höll med om att det varit hemskt ibland och berättade att hon inte heller sovit vissa nätter när vi haft särskilt tuffa duster. Men hon sa att motståndet hade tvingat henne att utvecklas. Att våra bitvis väldigt livliga diskussioner hade gett henne lust och energi, att hon hade känt att det vi gjorde var viktigt. Och att hon hade känt sig sedd av att få feedback även på saker som inte fungerade.

Hon berättade om en av sina tidiga chefer som hade hållit med om allt hon sa.

”Jag drog en gång en idé som jag var osäker på och hörde själv när jag drog den att den inte höll, men han bara nickade och gav mig klartecken. Då blir man helt otrygg.”

Kommer att tänka på detta när jag läser intervjun med Per Schlingmann i augustinumret av Chef. För precis som han tror jag att det är livsfarligt att ha som mål att bli älskad och omtyckt i alla lägen.

I längden måste man ha alla med sig, men i stunder måste man utmana tillräckligt för att få folk ur sina bekvämlighetszoner. Och dit vill ingen frivilligt. Där är det jobbigt. Där kan det göra ont. Och där är det obekvämt även för chefen, för man vet ju inte innan precis hur det kommer att landa. Ansvaret är 100-procentigt om det blir en krasch. Man får stå ut med att bli impopulär. Men det måste till för att man ska kunna åstadkomma förändring. Och i bästa fall så kan man också få lite kärlek – i efterhand.