Chefen är argast uppåt

Hennes chef kritiserade och ställde krav. Hon levererade en plan på exakt det som han efterlyste. Han svarade med – ingenting. Inga beslut, inget stöd, ingen feedback överhuvudtaget. Marika Skärviks ansvar var enormt, men befogenheterna svajade när det kom till kritan. Då slog hon näven i bordet.

»Jag har aldrig blivit så arg och besviken«, säger hon.
Marika Skärvik har tjugo års erfarenhet av olika chefsjobb. I dag är hon vd på kompetensförsörjningsföretaget Hudson Norden. När detta hände var hon vd på ett annat bolag, i en annan bransch.

Hennes chef tillät medarbetare att runda henne och gick själv över huvudet på henne till hennes underchefer. Under den här tiden levde hon i daglig frustration.
Hon är inte ensam. Låt oss slå fast: Fler chefer är arga uppåt än nedåt.

I en undersökning som Chef och Synovate har gjort bland 500 chefer svarar över hälften, en knapp majoritet på 56 procent, att det oftast är den egna chefen eller en högre chef som orsakar deras ilska och frustration på jobbet. Motsvarande siffra för chefer som är arga på sina medarbetare är 55 procent och på sina kolleger 29 procent.

Orsakerna är många. På topplistan över vad som får ilskan att blossa kommer i fallande ordning: Oklara besked, bristande kommunikation, brist på resurser, konflikträdsla samt velighet och brist på kompetens.
»Många chefer lever under trycket av en ganska bestialisk högre chef. Det är inte ovanligt att högre chefer kräver en ledarstil hos sina mellanchefer som inte fungerar i praktiken«, säger Birgitta Ahltorp, leg psykoterapeut och psykolog samt ledarutvecklare.

För Marika Skärvik handlade det om en blandning av flera orsaker. Hon upplevde att den enda feedback som hon fick av sin chef var icke konstruktiv kritik. Hon kände brist i hans tillit och stöd och hon fick inga beslut för att kunna verkställa det han så ivrigt efterlyst. Befogenheterna rimmade inte med hennes ansvar.
»Det var oerhört frustrerande och irriterande«, minns hon.

Uppdraget var att vända en stor förlust till vinst genom att bland annat skära ner och omorganisera. Hon skulle göra allt på en gång; utveckla och avveckla, effektivisera, se till att bolaget attraherade fler kunder och ökade sina intäkter.

Med sin chefs väl­signelse utarbetade hon tillsammans med medarbetarna en plan som hon lade på hans bord. Utan hans be­slut kom hon inte vidare. Men hon fick ingen respons. Inga beslut. Bara tystnad.
»Innan planen ens var klar, gjorde han själv efterforskningar över mitt huvud i min ledningsgrupp. Han tillät även en medarbetare att runda mig och stämde in i hans kritik i stället för att ge mig stöd.«

Marika Skärvik upplevde överlag kulturen på företaget som »emotionell«, alla tyckte och tänkte mycket, inte minst negativt.
»Jag förstår att det blev turbulent och att medarbetare kunde bli oroliga. Det jag skulle göra innebar stora förändringar. Just därför var det ännu viktigare att ha min chefs stöd. Men han blev själv nervös.«

En gång stormade han in och i princip idiotförklarade hela ledningsgruppen. Marika Skärvik började agera målvakt. Hon tog alla smällar själv och skyddade sina chefer och medarbetare. Stämningen blev orolig.
»Han var oförutsägbar. Man visste aldrig om, när och hur han skulle komma med kritik. Det skapade oro, osäkerhet och en känsla av obehag. Det var riktigt tufft.«

Inom sig var hon mycket upprörd. Hon kunde inte göra sitt jobb utan beslut och stöd uppifrån. Till slut var hon tvungen att slå näven i bordet.
»Jag sa ifrån på skarpen. Han ställde hårda krav på mig. Då ställde jag krav tillbaka. Jag sa att ’antingen ger du mig stöd och tar ett beslut eller så kan jag inte leverera det som du kräver’.«

Hon vågade utmana sin chef. I efterhand har han sagt till henne att han uppskattade hennes envishet, även om han inte visade det då.
Det krävdes fler nävar i bordet och heta diskussioner innan frågan var utredd. Till slut kom ändå hans beslut och hon kunde verkställda åtgärdsplanen.
»Dessvärre tror jag inte att min historia är unik. Många kan nog känna igen sig«, säger hon.

För Eva Söderlind och Kristin Holmberg, ledarutvecklare på Doppia med mångårig erfarenhet av såväl eget ledarskap som utveckling av chefer, är fenomenet välbekant.

De har genom åren mött otaliga chefer som varit arga på sin egen eller en högre chef. Personligen har de också haft stunder i sina egna chefs-karriärer då de känt ilska uppåt.
»Visst kan det vara okej att bli arg på sin chef. Men du har själv ett ansvar för att göra någonting åt din ilska«, säger Kristin Holmberg.

Något av det sämsta du kan göra är att bara lägga problemet i knäet på din chef – även om du anser att det är hans eller hennes fel. Det spelar ingen roll om du anser att vederbörande är orättvis, usel på kommunikation, fattar galna beslut eller helt enkelt är inkompetent. Att enbart klaga eller visa sig förbannad leder sällan någon vart. Bättre då att själv ta initiativ till att lösa det på ett konstruktivt sätt, är deras uppmaning.
Det är inte utan förvåning som de reagerar på att sju av tio i Chefs och Synovates undersökning svarar att de faktiskt tar upp sin ilska och frustration i ett enskilt möte med chefen.
»Stämmer det är det bara att gratulera. Men frågan är hur man tar upp det. Om frustrationen kvarstår är risken att man tror att man har tagit upp det, fast chefen som du är arg på inte alls har uppfattat det«, säger Eva Söderlind.

För det är nog så svårt att hantera konflikter och hålla svåra samtal med en medarbetare – en helt annan sak att göra detsamma uppåt, med någon som kanske har makt över dig.
På samma sätt är det lätt att uppmana sina medarbetare att vara konstruktiva. Men vad gör du själv i ett trängt läge?

Även om drömscenariot är att konfrontera chefen ser det i verkligheten inte alltid ut så, det kan flera som Chef har talat med skriva under på.

Många vill därför inte heller ställa upp och berätta offentligt. Det är för känsligt, man är rädd om sin karriär, vill inte framstå som en bråkstake, besvärlig, gnällig – eller feg.
»Det är inte något man basunerar ut på en konferens direkt. Ens väl och ve hänger på att man har en god relation med sin chef och uppåt i organisationen. Det kan också tolkas som ett svaghetstecken att man har problem med sin chef«, säger Birgitta Ahltorp, som handlett flera chefer i detta dilemma.

Av cheferna i undersökningen gör 14 procent ingenting alls åt sin ilska och frustration. Detta är en möjlig förklaring.

»Det är skrämmande. Många tiger och lider«, säger Birgitta Ahltorp.

Fotnot: Läs artikeln i sin helhet i Chef nr 9 2009