Calle Fleur: Jag älskar möten!

Stämningen var sällsynt usel. Snickesnack inom avdelningarna. Knutna nävar i fickorna. Prestige.

Problemet? En helt odramatisk och osexig arbetsuppgift, som i avsaknad av riktning och tydliga beslut hade vuxit till ett onämnbart monster. 

Som en ring med magiska krafter hade den legat gömd, surdegen. Ruvat i sitt mörka hål medan alla bara knegade på. Och nu brann Mordors eldar helt öppet i kontorslandskapet.

Som ny chef sammankallade jag genast till ett möte.

Med hjälp av ”stinky fish”-metoden fick jag alla inblandade att sätta ord på sin irritation och ångest – formulera det där som de bar runt på men inte ville prata om, som bara luktade mer ruttet ju längre tiden gick.

Mötet var förlösande.

I slutet av sittningen var alla överens om vägen framåt.

Och sedan? Sedan var det helt enkelt inte mer med det. 

En solskenshistoria om möten hör inte direkt till vanligheterna.

Ni vet ju hur det brukar låta:  ”Möteskulturen har blivit en plåga”, lyder krigsrubriken i en stor dagstidning.

”Möten, möten, möten – en mindre lyckad del av arbetslivet”, skriver någon annan.

”Dåliga möten – ett hot mot ditt välmående”, kontrar en tredje.

Experter med höga tonlägen, som sällan missar en chans att tvåla till chefer i allmänhet, älskar att sprida myten om hur värdelösa möten förstör livet för dem som tvingas släpa sig till dem. Tröttsamt!

Jag älskar möten.

Magin som uppstår när tänkande människor utvecklar någonting tillsammans.

Herregud, det är väl därför jag har valt att vara en del av en arbetsplats, i stället för att sitta som ”digital nomad” i någon gudsförgäten solstol på Bali (vilket, när jag skriver det, i och för sig låter ganska trevligt).

Det är klart att jag både har deltagit och hållit i min beskärda del av usla möten: röriga, hattiga, virriga sådana.

Men jag hatar väl inte mat i största allmänhet för att råvarorna inte håller måttet ibland? 

”Ryktet om mötenas olidliga meningslöshet är betydligt överdrivet”, konstaterar Fredrik Kullberg i månadens forskningsöversikt i Chef (läs mer i Chef nr 5, 2024).

En ny svensk studie visar nämligen att möten har en avgörande betydelse för organisationers identitet och gemenskap.

De är en social ritual som kan liknas vid religiösa mässor, konstaterar forskarna.

Slutsatsen är tydlig: I vår postpandemiska tid, kännetecknad av distansarbete och diskussioner om förkortad arbetstid, växer mötets betydelse – vad dess föraktfulla belackare än påstår.

Mitt eget ”stinky fish”-möte fick kanske inte ett lika storslaget slut som Hollywood-filmen jag refererade till i inledningen av denna text.

Men resultatet blev garanterat bättre än om jag hade valt alternativet: att låta alla jobba på i en ”välsignad” mötesfri tillvaro.

Så hjälp mig gärna att sjunga mötenas lov. Det tjänar vi alla på.

Calle Fleur, chefredaktör Chef