Bankchefen som vågar utmana kapitalismen

Gruvdistrikten i södra Kongo-Kinshasa. I tusentals små, klaustrofobiska gruvhål utan belysning eller ventilation ålar sjuåringar omkring och bryter kobolt ur jordskorpan, med hackor, spadar och sina bara händer.

Från det politiskt instabila Kongo fraktas den silvergråa metallen till fabriker i Kina för att så småningom hamna i miljontals mobiler och surfplattor, i elbilarnas batterier och infrastrukturen som omger våra nya vindsnurror och solpaneler.

Efterfrågan på kobolt exploderar. Utan den fungerar inte den moderna teknik som kallas för hållbar, klimatsmart och grön. Kobolten är vår tids olja, upp till 30 gånger mer behövs inom 20 år. Och världens största koboltreserver ligger i Kongo.

”Men det finns inget hållbart med koboltutvinningen i Afrika”, säger bankmannen Sasja Beslik, senior chef inom hållbara investeringar och nybliven hållbarhetschef för Danmarks största privata pensionsfond PFA Pension. Han har många gånger tagit sig till de kongolesiska gruvdistrikten för att med egna ögon granska råvaruflödena därifrån.

”Afrika har skakat mig. Och fortsätter att påverka mig i allt jag gör – klimatomställningen är beroende av den afrikanska råvarubasen. Den misär jag sett och upplevt i det kongolesiska gruvbältet är gränslös. Gravt undernärda människor utnyttjas något fruktansvärt i brytningen av bland annat kobolt. Miljötänk saknas, i väldigt stor utsträckning. En underskattad baksida av klimatomställningen, som det är märkligt tyst om. Jag undrar: Hur kan en elbil kallas för hållbar, när materialet den tillverkas av inte är det? Människor i vår del av världen duckar för den frågan, och ingen har något svar”, säger Sasja Beslik.

Sin grundkurs i ledarskap fick han i Georgien, dit han skickades som ung landschef för att utarbeta en social konsekvensbeskrivning för en oljeledning som BP skulle dra genom landet.

”Jag fick en flygbiljett till Tbilisi och en påse med 20 000 dollar, några dagar senare var jag igång med att anställa folk, öppna kontor och hela köret. Sedan bodde jag i 170 georgiska byar under ett och ett halvt år, längs med den här planerade oljeledningen. Där lärde jag mig hantverket, hur man gör de här stora grejerna. Utvärdera var riskerna i sådana projekt ligger – och hur man pratar med folk. Jag har ganska lätt att knyta an till människor, samtidigt som jag ser igenom bullshit och reagerar på det. Mycket, tror jag, på grund av mina upplevelser under kriget i Bosnien. Jag är väldigt rak, och har sagt och säger saker som kostat mig.”

Chef träffar Sasja Beslik två gånger. Fotograferingen sker  i hans nuvarande hemstad Köpenhamn. Intervjun går av stapeln under ett av hans besök i Stockholm där vi ses på en bättre krog i finanskvarteren. En värld som också är hans. Som hållbarhetsexpert har Sasja Beslik pendlat mellan bankernas inglasade huvudkontor och några av världens eländigaste, mest gudsförgätna platser – oljefälten i Nigerdeltat, låglönefabrikerna i Thailand och megastäder där luften smakar metall – för att granska om storföretagens hållbarhetslöften håller streck. Deprimerande ofta handlar det om rena grönmålningen, konstaterar han efter att ha rest i 84 länder på 28 år.

Med tiden har finansprofilen blivit allt mer kritisk till den ekonomiska modell han verkar inom. Att den kvartalskapitalism som bygger på konsumtion och tillväxt skulle vara riggad för de enorma klimatutmaningar som väntar vore naivt att tro. Begrepp som ”grön tillväxt”, och ”grön teknologi” är mycket svåra eller omöjliga att få ihop, enligt Sasja Beslik:

”Man målar läppstift på grisar, så att säga. Allt för att döva klimatångesten hos en stor västerländsk medelklass.”

Som pionjär inom hållbar kapitalförvaltning vill han bidra till en ärligare, nyktrare syn på de systemförändringar han anser krävs för att klara klimatkrisen. I sin roll har han tagit ett antal obekväma men viktiga beslut i den riktningen. Som chef för hållbara investeringar inom Nordea lät han storbanken dumpa innehavet i den gigantiska Dakota-pipelinen, en underjordisk oljeledning som ska korsa den amerikanska prärien. Allt annat var otänkbart sedan Sasja Beslik mött ursprungsbefolkningen ur sioux-stammen på plats, och lyssnat till deras förtvivlan kring dricksvattnet och miljön.

”Det är mitt tillvägagångssätt: att inte bara skälla på företagen, utan också bita till. Vissa saker måste man bara säga nej till”, säger han.

Den snabbväxande e-handeln och modeföretagens affärsmodeller och hållbarhetsimage sågar han som rena hyckleriet – H&M skulle med lätthet kunna dubbla lönerna för de underbetalda sömmerskorna i Bangladesh och det finns inget hållbart med att lansera upp till 30 ”klädsäsonger” per år, menar Sasja Beslik.

De i näringslivssammanhang ofta hyllade techjättarna Amazon och Facebook får sig också en känga. Poängen med ekonomisk utveckling kan inte vara att ofattbara rikedomar samlas hos ett fåtal individer och företag, enligt Sasja Beslik som gick i spetsen för att pausa Nordeas investeringar i Facebook efter en massiv läcka av personuppgifter därifrån 2018.

Är detta kontroversiella ställnings-taganden i en finansvärld där snabba cash och vinstmaximering i stor utsträckning gillas och är norm? Till en början var det väl så. I sin bransch har Sasja Beslik både blivit utskrattad och kallad hippie, berättar han, men det sker alltmer sällan. Efter att ha byggt upp sin första koldioxidneutrala fondportfölj 2006 finner han sig i dag oftare betraktad som en förebild vad gäller hållbara investeringar.

”I dag vill alla jobba med det här – så var det verkligen inte från början. Visst har jag fått kämpa, och jag fortsätter att fajtas varje dag. Det är hemskt att säga, men fajtas är kanske det jag är bäst på.”

Han växte upp i staden Zenica, i ett Jugoslavien på randen till inbördeskrig.

Pappa ingenjör på stålverket, mamma ekonom på samma jättelika arbetsplats som under kommunisttiden hade upp till 25 000 anställda. Sasja Besliks uppväxt var insvept i rök, stålverket spydde ut föroreningar som la sig som ett töcken över stan och dalgången längs floden Bosna.

Föräldrarna var idealister, och drevs av tanken att de som bättre utbildad medelklass utgjorde ett avantgarde inom den jugoslaviska, socialistiska idén. Därav beslutet att bosätta sig i en hyreskasern av typiskt öststats-stuk i Zenicas fattigaste del, för att bidra till samhällsutvecklingen och agera som föredömen.

Sasja Beslik var ensambarn i ett grannskap där normen var sju-åtta ungar per familj. Vissa av dem saknade skor. Med sina välutbildade, välformulerade föräldrar och sitt relativa välstånd stack den unge Sasja ut. Särskilt lätt var det inte.

”I skolan fick jag slåss, ibland varje dag. För att försvara mig. Jag brukade komma hem blodig, med en blåtira, ibland två. Min pappa sa bara: Det här måste du klara”, berättar Sasja Beslik.

”Det som räddade mig var att jag var väldigt duktig på fotboll. Det fick jag med tiden allt mer kredd för, att jag gjorde mål och var väldigt snabb. Men jag slutade inte slåss förrän första året i gymnasiet.”

När inbördeskriget bröt ut var Sasja Beslik 18 år, och därmed i så kallad vapenför ålder. Han och föräldrarna vägrade acceptera premisserna för kriget, att de etniska grupper som bildat en nation plötsligt var dödsfiender som skulle beskjuta varandra.

Med hjälp av läkarintyg lyckades han gång på gång skjuta upp inkallelsen till den bosniska armén, medan han bodde kvar hos föräldrarna i det med tiden omringade Zenica där granaterna regnade ner.

”Folk tror att det hemskaste med kriget är artilleribeskjutningen, striderna, att tvingas ta betäckning och springa mot skyddsrummen. Men nej, det värsta med kriget är väntan. Väntan på nästa attack, på vad som ska hända härnäst. I den väntan dör alla drömmar.”

En natt bröt sig ett elitförband ur den bosniska armén in i familjens bostad och vände upp och ner på möblemanget.

”De letade efter vapen. Någon hade påstått att man skjutit från vårt fönster, vilket absolut inte var sant. Vi ställdes bakbundna mot en vägg, och det var fruktansvärt för jag har aldrig hört min mamma gråta förtvivlat. Hon trodde att militärerna skulle döda oss. Efter ett par
timmar blev vi frisläppta, för vi hade ju inga vapen. Men innan soldaterna lämnade lägenheten fick jag en varning: Jag måste inställa mig för krigstjänst inom 24 timmar, annars var jag illa ute.”

Den natten beslutar sig Sasja Beslik för att fly, från kriget och Zenica. Två brittiska journalister lovar att hjälpa till. De ger sig iväg i en robust Lada Niva, märkt med PRESS och TV för att i möjligaste mån undgå beskjutning, tar sig runt och förbi de olika frontlinjerna. Vid den sista bosniska checkpointen är det stopp. Klockan är halv fyra på morgonen när ett befäl sliter ut Sasja Beslik ur bilen, för honom åt sidan och drar sin pistol.

”Min story är att jag jobbar som tolk åt de båda journalisterna, och att jag därför har rätt att lämna den bosniska zonen. Men officeren vill tvinga fram ett erkännande att jag deserterat. Han hotar att skjuta mig.”

Sasja Belsik sänker rösten i den eftermiddagstomma restaurangen och lutar sig fram över bordet. Det här är fortfarande jobbigt att prata om.

”När allt ställs på sin spets, kommer en av journalisterna – fotografen Robert Adams, han lever tyvärr inte längre – fram med en limpa Marlboro och ger till officeren. Det räddar mitt liv. Situationen lugnar ner sig och vi kan åka därifrån. Efteråt i bilen är det väldigt tyst. Vi kör snabbt med släckta lyktor för att undgå krypskyttarna, det enda som hörs är sporadisk eldgivning uppifrån bergen men det är inget som träffar bilen … Jag tänker på vad mitt liv var värt: en limpa cigaretter.”

Under den fortsatta flykten genom östra Europa sov han under bar himmel, trakasserades av korrupta tjänstemän och levde av nästan ingenting. När han steg av färjan i Ystad på våren 1993, var det med 20 D-mark på fickan och en plastpåse med tre t-tröjor och några par kalsonger.

Det är erfarenheter som även de fortsätter att prägla Sasja Besliks förhållningssätt till livet. Kanske har han lättare än många andra att sätta sig in i utsatta människors situation, och den verklighet som möter honom under resorna till fattiga och farliga länder jorden runt.

”En kopp kokt ris – det var allt mamma, pappa och jag hade att dela på om dagen, den sista tiden i Bosnien. Det gör ont att tänka på alla som fortfarande lever så, varje dag. Om folk bara visste hur tunn civilisationens fernissa är. Många i Sverige skulle behöva göra ett test: Pröva att gå hungrig några dagar, och se hur du sedan klarar av att organisera din tillvaro …”

I sin allt spetsigare kritik mot konsumtionen och tillväxten, grundbultarna i vårt ekonomiska system, möts Sasja Beslik även av kritik och den skeptiska frågan: Jaha, och vad vill du ska komma i stället?

I sitt snabbväxande nyhetsbrev ESG on a Sunday tecknar Sasja Beslik konturerna av en möjlig, alternativ framtid där företagen har delvis annat fokus än i dag. Det handlar om ingenting mindre än ett helt nytt sätt att leva:

”Det jag förespråkar är en hållbar variant av kapitalismen, utan fortsatt överutnyttjande av jordens resurser. Det innebär lägre krav på avkastning, och mer inriktning mot samhällsnytta än vad som gäller i dag. Utveckling, snarare än bara tillväxt.”

Han fortsätter:

”Vi kan inte fortsätta putsa på ytan, utan måste angripa grundbultarna i systemet. Att Sverige infört skatt på plastpåsar är fint, men blir meningslöst när våra pensionspengar fortsätter att investeras i den kinesiska plastindustrin. Politikerna har inte tänkt igenom det här, men jag vill åstadkomma en förändring – det är därför jag nu ger mig in i pensionsfonds-världen”, säger Sasja Beslik som också är inne på den nygamla tanken om kraftigt minskad arbetstid:

”Tänk om vi skulle jobba mindre? Det är nästan tabu att tala om, men själv är jag som mest produktiv 2,5 timmar per dag. Tänk om vi skulle utnyttja en större del av vår tid till annat än arbete? Träffa nya människor, spela piano, ta promenader, lära sig snickra eller ett nytt språk. Det finns andra värden i livet än det rent materiella.”