ªB-chefer får bara C-medarbetare´

"En a-chef har a-medarbetare och en b-chef får c-medarbetare." Citatet är mitt från en intervju för en tid sedan. Det har väckt en hel del reaktioner.

Härom veckan var det en kandidat som sa: "Du Fredrik, den har jag satt upp vid mitt skrivbord. Det ligger mycket i det du sa."

Vem är då a-chef? Är det superchefen som alltid vet rätt och pekar med hela handen eller är det den lyssnande, mjuka chefen som alltid reflekterar och är tillgänglig och lugn?

I ärlighetens namn går det inte att ge ett enkelt svar men jag ska göra ett försök baserat på mina personliga erfarenheter.

Efter åtta år i amfibiekåren, tre år på universitetet och 17 år i näringslivet har jag lärt mig att det finns öar inom organisationerna som har ett antal a-chefer kring vilka otroligt duktiga medarbetare samlas.

Anledningen till att duktiga medarbetare dras till just dessa chefer är att de är trygga, hela människor. De vågar visa både sina goda och dåliga sidor, de vågar be om hjälp och vågar vara sig själva.

Det som framför allt kännetecknar a-chefer är det faktum att de inte är rädda, vare sig för krävande medarbetare eller för att anställa personer som är vassare än vad de själva är.

De ger i stället högpresterarna spännande uppgifter och skapar därmed en miljö där det är högt i tak och en ömsesidig tillit råder mellan chef och medarbetare.

a-chefer vet att duktiga medarbetare som får jobba relativt självständigt kan utföra stordåd. Förtroendet skapas genom en ärlig och rak kommunikation, något som a-chefen behärskar. En b-chef däremot lindar gärna in såväl positiv som negativ kritik vilket ger otydliga signaler.

Under några tillfällen under min karriär har jag haft förmånen att jobba för en a-chef. Den första a-chefen var i det militära. En major som var smart men lat och hade en otrolig förmåga att få oss yngre kolleger att utföra stordåd.

Vad gjorde han då? Jo, han gav oss uppdrag med en tydlig målformulering men hur vi skulle lösa uppdraget lämnade han helt till oss att bestämma.

En b-chef har ofta ett stort kontrollbehov. Många gånger anser han eller hon att de egna medarbetarna inte håller måttet.

Den andra a-chefen hade jag under ett par år i näringslivet. En vd som hade en enastående förmåga att lyssna in vad vi andra i ledningsgruppen tyckte i en fråga innan beslutet togs. Han vågade också säga om han inte förstod något. b-chefen vågar sällan erkänna när han eller hon inte förstår vilket kan leda till felaktiga beslut.

Om jag ska rannsaka mig själv, vad är jag då – en a- eller en b-chef?

Jag tycker att jag uppfyller många av a-chefens egenskaper: är trygg i mig själv, har självinsikt, är tydlig, litar på mina medarbetare och har inte något stort kontrollbehov.

Men jag måste också erkänna att jag har andra egenskaper som mer stämmer in på b-chefen: Jag tar för mycket plats, är dålig på att lyssna och tappar ibland tålamodet.
2008 ska jag jobba med mina b-chefsegenskaper. Jag hoppas att du som läst detta gör det också!