”Att sluta som chef är det bästa jag gjort”

Jag började som teamledare på ett mellanstort företag inom privatsektorn efter att ha arbetat som medarbetare utan personalansvar där i drygt ett år. Jag fick veta att en anledning till att det blev just jag som fick tjänsten, och inte någon av de andra som sökte internt, var mitt driv och min ambition. 

Teamet jag tog över var litet och hade tidigare varit en del av ett större som delats i två. Mycket var eftersatt och arbetet stöddes inte helt av mjukvaran som teamet arbetade med. När jag tillsattes skulle jag gå en intern ledarskapsutbildning, samtidigt skulle jag, som nybakad chef, rekrytera nya medarbetare, leda mitt team OCH lösa en enorm backlogg under tiden som jag ledde den dagliga driften. Min närmaste chef stöttade mig något, men även han hade alldeles för mycket på sitt bord. Jag arbetade mellan 60 och 70 timmar i veckan. 

Varje gång jag lyfte förbättringsförslag eller ifrågasatte rutinändringar som det hade beslutats om ”ovanifrån” inom organisationen fick jag veta av min chef att jag inte var tillräckligt lösningsorienterad och lojal mot organisationen. Det här förstod jag inte – det var ju för att FÖRBÄTTRA som jag kom med frågor och input! 

Efter sommarsemestern bad jag om ett enskilt möte med min chef där jag förklarade att jag, trots ledigheten, inte kände mig utvilad. Jag började ana att jag hade stressymptom, även om det skulle dröja länge innan jag insåg hur sjuk i stress jag faktiskt var. Jag fick i princip inget svar där och då. En kort tid senare sa min chef att han inte längre hade förtroende för mig som chef och att jag borde överväga att sluta. ”Jag kan höra mig för ifall det finns någon annan tjänst ledig, men om jag var du skulle jag sluta.” 

Till saken hör att detta företag har en tajt ledningsgrupp där flertalet medlemmar till och med bor grannar i samma bostadsområde. Senare skulle jag få höra att min närmaste chefs chef tagit illa upp när jag avbrutit henne vid ett möte då hon kom med anklagelser mot mig och min teamledar-kollega. Dessa anklagelser var, enligt mig, helt ryckta ur luften. 

Jag slutade min tjänst nästan omgående och det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Efteråt har jag fått veta att ledningsgrupp och höga chefer gjort precis samma manöver med flera lägre chefer. Sammanfattningsvis har jag insett att denna organisation består av maktfullkomliga chefer och deras ja-sägare. Andra sållas ut, oaktat av hur kompetenta, trevliga och duktiga de är. Företaget liknar en sekt på många sätt, där man knyter medarbetare nära genom att ordna många aktiviteter på fritiden och genom att upprepa mantran som ”NI är proffsen!” till medarbetarna. Samtidigt som man kör över medarbetare och lägre chefer fullständigt och förväntar sig total lydnad av de senare. Samma företag gör stort väsen av hur mycket de satsar på employer branding. 

Sorgligt nog har jag förstått att detta är vanligt förekommande på många arbetsplatser. Jag frågar mig då: Varför prioriterar chefer ja-sägare framför kompetent personal? Forskning visar att välmående företag hela tiden rannsakar sig själva, ändå ser det ut på det här sättet. Tänk vad mycket lönsammare många företag skulle vara ifall de istället gjorde allt för att behålla sina passionerade, duktiga ledare och medarbetare!  

Mina erfarenheter av min tid som chef på detta bolag har givit mig en rad insikter. Den största, och kanske viktigaste, är att jag behöver begränsa mitt engagemang för mitt jobb för att behålla hälsan. Jag sökte aldrig vård för min stress utan har läkt genom att ta jobb utan särskilt mycket ansvar, jobb som jag lämnar på arbetsplatsen när jag loggar ut från datorn på eftermiddagen. Idag utöver jag även mindfulness och yoga som ett sätt att behålla en sund livsstil utan negativ stress. En lärdom som jag tar med mig är att vara noggrann när jag söker nya jobb. Jag ställer många frågor om arbetsplatsens kultur och frågar personer i mitt nätverk vad de hört om det aktuella företaget. Först nu, mer än fem år senare, känner jag mig tillräckligt frisk och stark för att vilja skaffa mig ett mer krävande jobb igen, kanske som chef någonstans.  

Fotnot: Ellinor heter egentligen något annat.