Antje Jackelén: ”Sätt lunchlådan i perspektiv till klimatfrågan”

Dilemmat (lyssna här!):

”Jag är chef över en hel del unga medarbetare. Flera av dem är väldigt engagerade i klimatfrågan. De har drivit igenom bra förändringar här, som bättre sopsortering, att vi ska hållbarhetsredovisa och ställa högre krav på leverantörer. Bra såklart, jag har stöttat det och det är i linje med ledningens hållbarhetsmål.

Men det finns baksidor. Min grupp börjar kännas mer uppdelad än tidigare. I lunchrummet är det ofta diskussioner om att äta kött, flyga och ha bil. Ett par medarbetare har sagt att de är trötta på pk-tjatet. Någon har börjat äta lunch tidigare, för att inte få sin matlåda ‘inspekterad’, som hon säger.

I jul åker jag och min familj till Sydafrika. Jag har bestämt mig för att inte säga något om det på jobbet och att inte lägga upp något från resan på Instagram.”

”Även om jag inte skulle få kritik för det rakt ut, så är det som att de här kollegorna skulle döma mig för det på något sätt.

Samtidigt känns det såklart fel och löjligt att gå runt och mörka vad jag gjorde under julledigheten, om någon frågar.

Hur ska jag som chef förhålla mig till och hantera de här ständiga klimatdiskussionerna? Var ska jag sätta gränserna? Hur ska jag göra – behöver jag vara en klimatförebild bara för att jag är chef? Eller kan jag lägga upp några Insta-bilder från den där safarin som jag alltid drömt om?”

Antje Jackeléns svar:

”Spontant till chefen skulle jag vilja ge ett tips att läsa Svenska kyrkans Ett biskopsbrev om klimatet, för att sätta frågan i ett större sammanhang. Sedan kan han utifrån den läsningen fundera på hur han kan få till ett samtal i sin grupp som lyfter det här till ett större perspektiv. Så att de kan sätta lunchlådan i perspektiv till hela klimatfrågan. Det kanske skulle lösa upp några knutar.”

Hur kan ha tag i polariseringen?

”Lyft det i diskussioner till ett mer principiellt plan, det kan ta udden av det som gnisslar. Kunskap om vad som ger mer klimateffekt och mindre klimateffekt behövs.”

”Fundera också över hur vi förhåller oss till skuld och skam. Skam är inte så lätt att hantera. Med skuld kan jag peka på vad jag gjorde fel. Skam är mer att jag är fel, det är mer av hur jag är. Han antyder också det: Hur mycket förebild ska jag vara? Måste jag vara förebild bara för att jag är chef? Det är en fråga som han behöver brottas lite mer med.”

Vill han inte riktigt ta en ledarroll?

”Det vore bekvämare att säga att: ‘Det där är inte mitt ansvar, jag gör som jag vill på min fritid.’ Hårddrar man det så är det ett sätt att se där chef är en position, som är knuten till policies. Följer jag bara dem så gör jag rätt. Men som ledare har man större krav på sig. Ledaren har väldigt tydligt sin egen personlighet och sina egna värderingar och använder dem som ett redskap.”

”Läs, begrunda och försök att få ett samtal till stånd med medarbetarna. Idealet skulle vara att han hade en sån position att han kunde dela sina våndor, utan att lägga över ansvaret på medarbetarna. Och tillsammans komma fram till hur de ska hantera de här frågorna.”

Är han lite arg på de här klimatmedvetna medarbetarna?

”Han känner den här skammen, att här finns något som skaver och är obekvämt. Om inte medarbetarna påminde om det så skulle han slippa det. Men egentligen är det som skaver inte spänningen i medarbetarlaget. Det som skaver är hans egen upplevelse av att vi faktiskt har en klimatkris som pågår, och den behöver han förhålla sig till.”

”Det är inte hos medarbetarna problemet sitter. Det handlar inte bara om relationen mellan mig och mina medarbetare – utan om relationen mellan mig och klimatkrisen.”