Anstaltschefen: ”Man kan inte pausa ett fängelse”

”Det vi nu upplever nu är historiskt, utan motstycke. En kapital förändring”, konstaterar Petter Wåhlberg, anstaltschef på den slutna anstalten Storboda i Rosersberg, i Sigtuna kommun.

”Jag känner av en grundstress. Vi har både en operativ vardag som måste gå ihop och samtidigt en kamp mot klockan för att få bra planer för den omställning som läget kräver. Det är en anspänning för alla. Ingen vet ju vad som kommer att hända framåt.”

Läget var pressat redan innan pandemin slog till.

”Vi i Kriminalvården har haft ett ansträngt läge med överbeläggning det senaste året. Här har vi 20 fler intagna än vad vi har plats för. Det betyder att många behöver dela cell. Intagna sover i våningssängar och det blir trängsel, konflikter, irritation och ilska.”

I mars infördes nya regler om att stoppa överföringar av pengar till intagna från vänner och anhöriga. Frustrationen skruvades upp ytterligare hos de omkring 4 500 personer som idag sitter intagna på någon av Kriminalvårdens anstalter.

”Det blev en stor påverkan på de intagnas vardag, i en redan ansträngd situation”, säger Petter Wåhlberg.

Med covid-19 drogs alla besök och permissioner in.

”Vi hanterade det genom att informera och samtala med de intagna om varför. De visade en imponerande hög förståelse. Vi får också en enorm draghjälp av Folkhälsomyndighetens presskonferenser, som också de intagna kan se. Det ökar trovärdigheten i det vi informerar om.”

Oro bland medarbetare handlar just nu ofta om att jobba när man själv eller en anhörig finns i riskgrupperna.

”Det hanterar vi från fall till fall. Vi har tydlig kommunikation mellan chefer och medarbetare så att man kan stämma av sin situation och ha samtal kring det”, säger Petter Wåhlberg.

Att öva ser han också som en bra metod att stilla oro.

”Övning ligger i vårt sätt att arbeta. Minidrillar, säkerhetssamtal, övningsverksamhet individuellt och i grupp, det är en normal del av jobbet. Under covid-19 pandemin behöver vi öva och träna på det läge vi befinner oss i.”

Målet nu är att minska smittspridningen och skydda intagna och personal som är i riskgruppen. Det gör man vid sidan av det ordinarie uppdraget, som är att minska brottsligheten och öka människors trygghet.

”Det märks att kriminalvården är en problemlösande myndighet. I vår ordinarie verksamhet är vi rustade för avvikelser och vi fungerar ofta som allra bäst när det händer saker. Då sluter alla upp kring samma målbild.”

Samma sak ser han hända nu, men med en stor skillnad.

”Det här är inte en avvikelse som klingar av efter några timmar. Det här är en vardag vi kommer att ha i många månader.”

Att hantera en kris som bara pågår och pågår sätter ledning, chefer och verksamhet under extra hård press. Det gör det viktigare än någonsin att ha bra planer för verksamheten framåt, menar han. Att arbeta proaktivt.

”Vi behöver ligga i ytterfil och ligga före händelseutvecklingen. Inte bara planer för läget nu, utan för nästa vecka, och nästa, och över sommaren.”

”Man kan inte pausa ett fängelse för att planera, utan har verksamhet som pågår hela tiden. Vi måste samtidigt ta fram krisplaner, skriva instruktioner och öva. Det är som att en hel orkester skulle behöva öva in nya låtar – under en pågående konsert.”

Petter Wåhlberg avbryts av en hostattack. Hostan som sedan två veckor tvingar honom att krisleda hemifrån.

”Det är så nesligt. Tänk om jag bara hade haft möjligheten att ta ett prov… Jag känner mig ju 100 procent arbetsför, men kan ändå inte vara på jobbet”, säger han och suckar.

”Det är jättefrustrerande att inte få dela vardagen med de på plats. Att inte kunna vara synlig och att behöva leda på distans. Vi har många duktiga medarbetare, så det står inte och faller med att jag är på plats. Det kanske mest handlar om min egen frustration: att inte ha kollen fullt ut.”

Han missar småsnack i korridoren, på morgonmöten, lunchsnack.

”Jag är van att bli uppsökt av medarbetare, träffa på dem i korridoren, få frågor. Samma personer kanske inte ringer till mig, så nu missar jag den sidoinformationen, som är en viktig del för att mäta temperaturen i verksamheten.”

Jobbet från hemmakontoret handlar till stor del om att samla in information.

”Jag uppdaterar mig om utvecklingen nationellt, regionalt och lokalt. Det kommer nya uppdateringar om arbetsrätt och rutiner, ibland flera gånger om dagen. Det går åt mycket tid till att sålla och fokusera på rätt saker.”

Han har telefonkonferens med sin ledningsgrupp en gång om dagen och varje morgon lämnar han en lägesrapport till regionledningen och skickar ut en lägesrapport till de anställda.

”Nu är det viktigt att få dela erfarenhet med chefskollegor i samma situation, för att snabbt dra lärdom av varandra och dela den vardag vi har.”

Den regionala ledningsgruppen, med 11 chefer för anstalter, häkten och frivård i Stockholm ses normalt en gång varje månad, men träffas nu digitalt tre gånger i veckan för korta lägesrapporteringar och för att få inspel.

Oroar du dig för något framöver?
”Så klart är jag orolig för att människor ska komma till skada i och med en pandemi. Men jag har en förhoppning om att även våran kurva ska bli så flack att vi både kan driva ordinarie verksamhet med rimlig kvalitet och hantera effekterna av pandemin. Vi har ett stabilt läge, men det här är oprövad mark. I den här typen av miljö vet vi inte hur snabb smittspridning kan bli, hur långt det är från stabilt till kritiskt läge.”

Vad tar du som chef med dig från det här?
”Att vi alla klarar av lite mer än vi tror. I ett sånt här läge kommer det i ljuset. Det finns vardagshjältar i alla verksamheter. Människor svarar upp mot ökade krav i krislägen. Det är glasklart nu och känns betryggande. Har du en plan du tror på, så var inte rädd för att ställa ökade krav i krislägen. Chefer och medarbetare steppar upp. Vi har redan tuffa utmaningar, och får en till, och en till. Och alla fortsätter att jobba leende och gör sitt allra bästa för att vi ska nå vårt grunduppdrag. Jag ser en enormt imponerande anpassningsförmåga och acceptans för ett nytt läge.”