Anonyma chefen: ”Kritiken var nära att knäcka mig”

Jag hade aldrig jobbat som chef innan jag fick en roll som enhetschef. Jag upptäckte snabbt att en del medarbe­tare misskötte sina anställningsavtal. Det kunde vara saker som att man gick hem en timme för tidigt utan att säga till. Jag blev nog ärligt en smula chockad över att människor kunde bete sig som de gjorde. Det ledde till att jag styrde lite hårt i början. 

Efter ett halvår berättade min chef att hon fått klagomål på mig. Jag blev helt kall. Jag kallades till ett möte med min chef och de fackliga representanterna. Där fick jag se en lista om arton punkter med allt från ’du är dum’ till ’du har stort bekräftelse­behov’ och ’du är maktfullkomlig’. Jag kan se nu att det låg en viss sanning i många av punkterna utifrån min bristande erfarenhet som ledare, men sättet som de lades fram på – utan att konkretisera och med påståenden om att ’alla vill ha bort dig’ – det var inte okej. 

Jag var så tacksam att min chef kunde sticka hål på en del påståenden där och då. Men det de hade beskrivit var samtidigt en bruksanvisning på hur jag inte ville vara som ledare.
Det kom inte ’out of the blue’. Det hade varit kämpigt en tid då jag känt att oavsett vad jag gjorde skulle jag bli huggen i ryggen. När jag kom in i ett rum tystnade alla. Men jag bestämde mig för att det här inte skulle få knäcka mig – även om det var nära. 

Två dagar senare hade vi en sedan tidigare planerad personalträff med hela gruppen och jag blåste upp listan stort på väggen och sa att jag ville gå igenom den, punkt för punkt. Det var outhärd­ligt. Adrenalinet bara pumpade, men jag tänkte att om det så är det sista jag gör ska jag klara detta. 

Halvvägs, när de flesta bara satt och tittade i golvet, sa någon ’var kommer det här ifrån, vem tycker så här?’. Då fick jag bekräftat att det inte stämde att alla stod bakom listan. Det blev också tydligt hur starka de informella ledarna var, för få vågade säga något. Till slut avslutade jag mötet och gick in på mitt arbetsrum och bröt ihop. 

Strax därefter knackade det på dörren och där stod tio medarbetare och ville kramas. Vi kände inte varandra så väl, men det var härligt att känna att jag hade medhåll. 

Så här i efterhand kan jag se att den här händelsen hjälpte mig att hitta mitt eget ledarskap. Jag hade försökt plocka upp tips på ledarskap lite här och där och jag hade lyssnat på en kollega som pekade med hela armen. Nu insåg jag att det inte funkar om det inte kommer från mig själv och min egen personlighet. 

Sedan följde ett par turbulenta måna­der. Det blev två tydliga gäng och svårjob­bat. Just där och då var jag inte kapabel att ta tag i det. Men med tiden – och att var och en fick välja vilken väg de skulle gå framåt – löstes mycket. I dag, 2,5 år senare, har vi en helt annan stämning. 

I senaste medarbetarenkäten, som alla svarade på, fick vi full pott på frågan om respekt och tillit. Vi är nu den grupp i kommunen som många söker sig till. Det är inte bara min förtjänst, men jag är en del av den. Och under ett lönesamtal ny­ligen sa en medarbetare att jag vuxit som ledare och ’jag vet hur jävliga vi var mot dig’. Det känns helt underbart. 

Jag tror att den avgörande faktorn är just tiden. Det tar tid att bygga tillit och som ledare måste du bygga tillit till var och en av dina medarbetare. 

Det här var en grupp som hade haft sju chefer på tio år. Det hade blivit en självständig arbetsgrupp som använt sin kollektiva makt att bestämma över chefen. Då gjorde jag misstaget att försöka gå in och bestämma över dem. 

Jag fick överbevisa mig själv genom att bygga upp min kompetens. Jag har gått massor av kurser. Jag är noga med att tala om att alla kan göra fel och är öppen med att visa när jag själv gör det. Jag kan be om råd. Det tror jag har betytt mycket för gruppen. Och nu känner jag mig trygg när jag går till jobbet. 

I dag hade jag aldrig hållit det där mötet. Jag hade tagit emot listan och löst det direkt med dem som skrivit den. I dag är jag mer säker på mitt mandat och vågar utöva det.  Det finns alltid människor som inte äls­kar en. Skillnaden är att jag i dag känner att jag kan hantera det. Det behövs samtidigt att folk tycker olika. Det är det som utveck­lar en grupp. Men man måste uttrycka sig på ett respektfullt sätt.”