Är Anja Pärssons pappa bara värd beröm?

Yran i Åre är över. En sagolik show av Anja Pärsson och massor av svenska guld. Det är väl bara en massa magsura journalister som fortfarande pratar om fiasko. Först var det ingen snö, sedan kom det för mycket. Därefter dåligt väder. Och till råga på allt var ju hela evenemanget kommersiellt. Vi i Sverige är nog världsmästare på att baissa våra egna succéer.

Men mitt i skärningspunkten mellan idrott och big business, hittar åtminstone jag mina hjältar. Det är tränarna och ledarna. De har matchat fram sina förmågor från barnbackarna till de alpina pisterna. De har frusit, torkat snor, värmt varm choklad och kört bil många, många bil för att ge tävlingssugna ungdomar en chans att mäta sin förmåga med andra. Så plötsligt slår en Maria Pietälä-Holmner igenom, tar silver i storslalom, och hamnar i medias sökarljus.

Tyst vid sidan, med en tår i ögat, står en stolt tränare och får sin belöning efter mer än 10 års slitgöra.

Jag undrar om inte föreningslivet alstrar Sveriges bästa ledare. De chefar utan att ha fasta medarbetare, nästan ingen budget och ett snårigt, demokratiskt beslutsfattande. Men de har en sak vi vanliga avlönade chefer hela tiden försöker ta efter; de jobbar med ett värderingsstyrt ledarskap. Det finns en glöd, ett engagemang som går bortom pengar. De drivs av drömmar, tydliga mål och en vetskap om att det inte finns några lätta segrar.

Fast inom idrotten ser man också en ytterlighet inom chefskapet, som gör mig både skeptisk och fascinerad. Det är föräldrarna som tränar sina barn även på elitnivå. Jag pratar om typ golfspelaren Tiger Woods pappa, simhopperskan  Anna Lindbergs mamma och nu också Anja Pärssons pappa Anders. Det är förtätade beroenden och självuppoffrande beteenden som på ytan är helt avundsvärda. Vem hade inte velat ha sådana föräldrar när man ensam fick cykla till Enskede Idrottsplats mitt i vintern? Eller vara så strategisk i sin glöd att man när ens barn bara var fyra år såg en blivande världsmästare i henne?

Fast någonstans mitt i all avund undrar jag också hur sunt är det med dessa rollspel där föräldern blir barnets allt, från slavdrivare, kamrer, passop till strateg och pr-guru. Vad händer under tonårstiden när barn vill och behöver distansera sig från sina föräldrar, göra sig fria utan att vara rädda för att mista deras kärlek..

Det är sådana tankar som flyger genom mitt huvud när jag hör Anja Pärsson förkunna ”att utan min pappa vore jag ingenting”.

Kanske är jag bara avundsjuk? Hur ser du själv på föräldrars självuppoffrande slit för att matcha fram sina barn till ära och berömmelse?

Maila mig här nedan. Dina synpunkter läggs upp vår hemsida, så att alla våra läsare får del av dem.