Överläkaren varnar: Akut läge inom vården

reportage Kris, stabsläge, kaos. Ord som flimrar förbi i rapporteringen om svensk sjukvård. Hur orkar någon arbeta som chef inom vården i dag? Chef reste till Umeå för att få svar. ”Tidvis sover jag dåligt. Det är svårt att stänga av”, säger Jonatan Salzer, läkare och chef för första linjen på NUS.

Krisledarskap
Publicerad
Jonatan Salzer. Foto: Paulina Holmgren

Ryckningarna i Jonatan Salzers ena ögonlock – oftast det vänstra – brukar ticka igång när det är extra körigt på jobbet.

Som överläkare och förstalinjechef på Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå befinner han sig mitt i det han själv och många andra kallar vårdkrisen. Med symtom som växande köer, allvarlig sjuksköterskebrist och indragna vårdplatser.

Och så de där muskelryckningarna:

”Ja, de kommer när jag sover dåligt, dricker för mycket kaffe, stressar … Jag ser det som en varningssignal”, säger Jonatan Salzer, som är specialist inom neurologi och har personalansvar för cirka 30 andra läkare.

Nog försöker han lyssna på kroppen. Omprioritera och lägga åt sidan när kraven känns övermäktiga. 

Men det är som att försöka bromsa en lavin. Det är så han beskriver det. 

”Ja, för behoven finns ju kvar. Patienterna kommer till akuten och behöver läggas in. Det är inte förhandlingsbart, hur vi än vrider och vänder på det”, säger Jonatan Salzer när vi träffas i hans enkelt inredda arbetsrum med beige linoleummatta och snödrivor utanför fönstret. 

”Tidvis sover jag dåligt. Vaknar mitt i natten, eller vid halv fem, fem. Då brukar jag ge mig ut och springa.”

Aldrig har så många svenskar fått vänta så länge på en operation som nu. Det visar färsk statistik som Dagens Nyheter tagit fram via kvalitetsregistret Spor (Svenskt perioperativt register).

Trots att rege­ringen har öst pengar över sjukvården efter pandemin, kommer klinikerna ändå inte ikapp med den uppskjutna vården. Personal som slitit hårt under covid-åren tackar för sig och söker lyckan (och högre löner) någon annanstans, vilket är en viktig orsak till platsbristen. Enbart på sjukhusen i Umeå och Skellefteå fattas i dag cirka 200 sjuksköterskor.

Inom Jonatan Salzers ansvarsområde,  neurolog- och strokeavdelningarna på NUS, har ett tiotal vårdplatser försvunnit sedan några år. Med mellan 15 och 25 platser kvar att spela med, och större delen av Norrland som fortsatt upptagningsområde, gäller det att hårdprioritera och pussla. Jourbelastningen under jul­helgerna var ”fruktansvärd”.

Jonatan Salzer. Foto: Paulina Holmgren

”Problemet är att det är mentalt tröttande. Som rådgivande bakjour (när man är ledig men har beredskap att rycka in vid behov, reds anm) får man in kondenserade rapporter om akut neurologiskt sjuka från andra sjukhus. Vad ska vi göra? Räcker det med en skiktröntgen och behandling på lokalsjukhuset? Eller behöver vi ta hit patienten med helikopter? Hur löser vi då platsbehovet, med den personalbrist som råder? Det är svåra beslut, som vart och ett kan få stora kon­sekvenser för patient och organisation. Och det kan komma 50, 60 eller 70 sådana samtal på en dag. Trots att man bara sitter och svarar i telefon, blir man ganska slut. I värsta fall snudd på apatisk”, säger Jonatan Salzer.

Han tillägger:

”Och det är sannolikt ändå lindrigt jämfört med det slitsamma arbetet för omvårdspersonalen på golvet i en överfull avdelning med svårt sjuka patienter.”

jonatan salzer

Gör: Överläkare och docent vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå, i första hand inom akutneurologi, stroke och neuroimmunologi. Förstalinjechef med ansvar för cirka 30 medarbetare. 

Ålder: 41 år.

Bor: I rött trähus i Degernäs utanför Umeå. 

Familj: Fru som också är läkare, tre döttrar. Två katter och en besättning Bjurholmshöns.

Fritidsintressen: Löpning, läsning. På nattygsbordet just nu Björnstad av Fredrik Backman. Tittar en del på film och tv-serier, ”roligt att hjälpa barnen att upptäcka gamla klassiker”.

Schemaläggningen är en annan stressfaktor. I det ansträngda läge som råder har Jonatan Salzer inte samvete att låta folk stå standby, i väntan på att rycka in i händelse av sjukdom eller annan personalfrånvaro. Alla händer behövs i verksamheten, här och nu. 

”Så när någon i läkargruppen blir sjuk måste jag i stället stuva om i schema­raderna. Flytta läkare från mottagning till jourverksamhet, eller själv ta en del av luckorna – vi är några som kan ’dubbla’ på det viset. Det är inte optimalt, utan väldigt mycket släcka bränder. Varje sådan schemarockad där personal flyttas från mottagningen innebär också att patientåterbesök får skjutas fram. Och att köerna därmed blir ännu längre”, säger Jonatan Salzer.

Han fortsätter:

”Det är inte så att vi kan låta bli att lösa problemen som uppstår. Om jag på morgonen berättar för läkargruppen att nattjouren är sjuk, måste någon annan i gruppen ta det passet i stället. Och det finns alltid någon frivillig som ställer upp, utan att jag behöver beordra det – ansvars­känslan är stor. Men det sker inte alltid med glädje. Man offrar något varje gång. Det tär på mina medarbetare.”

Jobbstressen tar Jonatan Salzer inte sällan med sig hem. När orken tryter är det svårt att alltid hinna med som pappa. ”Mycket av min stress handlar om kraven jag har på mig själv. Och de är det bara jag som kan jobba med”, säger han till Chefs reporter Fredrik Kullberg. Foto: Paulina Holmgren

Jobbstressen och grubblerierna över hur han ska få det hela att gå ihop tar Jonatan Salzer inte sällan med sig hem. 

”I perioder gör jag ju det. Det blir jobbigt när medarbetarna är besvikna över schemaläggningen, till exempel. Svårt att stänga av. Tidvis sover jag dåligt. Vaknar mitt i natten, eller vid halv fem, fem. Då brukar jag ge mig ut och springa, för det är ändå ingen idé att försöka somna om. När orken tryter blir jag också en sämre pappa. Höjer rösten, blir irriterad och tappar tålamodet med barnen. Blir en person som inte överensstämmer med hur jag vill vara som pappa.”

”Som chef vill man gärna visa uppskattning för personalens hårda arbete och engagemang, men det går inte att trolla med knäna.”

Vad skulle då kunna ge honom bättre förutsättningar i rollen som chef? 

Lite otippat plockar Jonatan Salzer upp en gammal bok, inköpt på Bokbörsen, som han har lig­gande på soffbordet, Handbok i livets konst, av filosofen Epiktetos som föddes omkring år 55 och levde under antiken. En så kallad stoiker, som Jonatan Salzer först hörde talas om i ett radioprogram.

”Budskapet är att inte låta sig stressas eller tjusas av det världsliga omkring oss. Inse att man som människa har en begränsad påverkansmakt, men också suveränt råder över sina egna tankar  och strävanden. Översatt till min jobbverklighet, betyder det att jag omöjligt kan lösa sjukhusets vårdplatsbrist på egen hand. Men jag kan agera utifrån de situa­tioner jag ställs inför, med allt det lugn och ansvar jag förmår. En tankestruktur som faktiskt är ganska hjälpsam. Mycket av min stress handlar om kraven jag har på mig själv. Och de är det bara jag som kan jobba med.”

Samtidigt kan han inte låta bli att fundera på de stora linjerna. Hur den jättelika svenska vårdapparaten bättre kunde organiseras. Med de extremt dyra behandlingar som finns tillgängliga i allt högre grad, är det hög tid för en nationell debatt om rimliga gränser i vårdutbudet, tycker han. Enbart ett par behandlingar med de nya genläkemedlen har potential att välta hela vårdbudgetar.

Medarbetarnas besvikelse över tuffa scheman är en typisk stressfaktor i Jonatan Salzers liv som chef. Foto: Paulina Holmgren

”Jag saknar en diskussion om det. På ett seriöst plan. Vi behöver prata med befolkningen, med väljarna – det här är politik egentligen – med varandra, om vad vi vill använda våra gemensamma välfärdsresurser till. Till sköterskelöner för att hålla vårdplatser öppna, eller de här tekniska framstegen? Vi kan inte i alla lägen få båda. I slutändan måste vi nog antingen begränsa utbudet, eller låta välfärden kosta mer. En tydligare övergripande prioritering skulle hjälpa mig i min roll som chef.”

Apropå pengar fanns blott 50 kronor per medarbetare att bjussa för, när det senast var dags för julbord. En hopplöst låg summa, med tanke på dagens matpriser. Men budgeten räckte inte till mer.

”Som chef vill man gärna visa uppskattning för personalens hårda arbete och engagemang, men det går inte att trolla med knäna. Nu blev det ändå ett lyckat julbord, tack vare en driftig avdelningschef med tillgång till eget bryggeri och en kockutbildare som kunde engagera studenter som hjälpte oss med risgrynsgröten. Den vägen fick vi ner kostnaden, och kunde samlas kring gröt, pepparkaka, skinka och must. Sådant är fantastiskt värdefullt. Ett vattenhål där olika personalkategorier träffas, är sig själva och pratar om andra saker än jobbet. Det svetsar samman och bygger teamkänsla.”   

jonatan salzer om:

Kommunikation i ledarskapet

”Att medarbetarna känner att de får gehör, att det de säger får fäste, är A och O i vården. En verksamhet som i hög grad bygger på innovation, kunskap, hjärnor och våra händer. Då måste det vara högt i tak så att alla, till exempel, vågar påtala patientosäkra situationer. Utan en sådan kultur kan det bli farligt.”

Om vikten av ”luft i systemet”

”Vid åtta på morgnarna träffas vi i läkargruppen för en jourrapport och daglig styrning. Vi håller det kortfattat, så att alla ska komma iväg till sina arbetsplatser. Samtidigt försöker jag finna luckor för mjukare frågor. Medarbetarna kan behöva dryfta tuffa samtal man haft med sjuka patienter, logistiska problem eller en knepig utredning som kört fast.  Det jag brottas med är att hitta den rätta balansen. Skapa luft i systemet för den typen av frågor, och möjligheter för medarbetarna att lätta sina hjärtan och finna stöd.”

Största stressfaktorn i vården

”Det som framför allt tär är känslan av att inte räcka till. Att inte kunna leverera den vård vi uppfattar att patienterna behöver. Det blir en samvetsstress för oss alla i verksamheten. Vi sökte oss till vården för att kunna hjälpa och göra nytta, men köerna växer och medan folk väntar blir de allt sjukare. Tempot är högt och tiden för återhämtning ganska liten.”

Vårdplatsbristen i svensk sjukvård

”Vårdkrisen går absolut att lösa, men den måste hanteras med den angelägenhetsgrad som den förtjänar. Som det ser ut i vården i dag borde våra beslutsfattare ha panik. Jag ser inga tecken på att de har det.”

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden