Suad Ali: Plötsligt påmindes jag om skammen

”Plötsligt påmindes jag om osäkerheten, det dåliga självförtroendet, utanförskapet och ensamheten som jag många gånger kände i skolan”, skriver Suad Ali.

 

Suad Ali
Text: Redaktionen
Publicerad

För en tid sen hade jag förmånen att hålla avslutningsanförandet på Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg. Under två dagar samlades 1 550 skolledare från hela Norden för att ta del av kompetensutveckling, inspiration och nätverksmöjligheter.

Innan mitt anförande strosade jag omkring på Svenska Mässan och lyssnade på olika seminarier, diskuterade skolans framtid med skolchefer och lyssnade på politikers visioner för den.

Kvällen innan mitt anförande gick jag igenom min presentation flera gånger på hotellrummet, något jag sällan gör kvällen före. Och när kongressens andra dag började lida mot sitt slut, kände jag hur svetten kröp fram under min kavaj.

Halsen kändes allt torrare, fastän jag drack flera klunkar vatten.

Jag är van vid att tala inför stor publik och har lärt mig att hantera scenskräck, men denna gång var det annorlunda. Inte förrän jag stod på scenen och blickade ut över publik-havet förstod jag vad det var som fick det att krypa utefter min rygg.

Anförandet gjorde mig nervös inte bara för att publiken var fylld med personer som varje dag formar framtiden. Det gjorde mig nervös också för att det tog mig tillbaka till min egen skoltid, något som jag inte var beredd på.

Plötsligt påmindes jag om osäkerheten, det dåliga självförtroendet, utanförskapet och ensamheten som jag många gånger kände i skolan.

Jag hörde min lärares röst när hon sa att hon inte tyckte att jag passade som elevrådsordförande därför att jag gick i svenska två i mellanstadiet.

Jag återupplevde den skam jag kände när jag inför klassen tog de blytunga fotstegen till lärarens bord för att försiktigt dra tillbaka min intresseanmälan.

Och jag påmindes om hur jag under hela min studietid aldrig vågade axla ledarroller igen.

Många gånger har jag funderat över hur människors ord påverkar oss mer än vad vi  tror, framför allt på de platser där vi spenderar mycket tid.

Hur hade det påverkat mig om min lärare i stället för att blotta de begränsningar hon ansåg att jag hade, hade sett min potential?

All forskning visar att vi presterar bättre när vi får uppmuntran. Detta är något som vi som arbetar med människor borde tänka på oftare.

På Chefgalan diskuterade jag och en bordsgranne hur viktigt detta är. Han berättade att uppmuntran är något han själv inte är så bra på när det handlar om de egna medarbetarna. Inte för att han inte tycker att det är viktigt, tvärtom, men han förklarade att han har en tendens att glömma bort det.

Det finns såklart många som inte glömmer bort och som gör jobbet. Och tänk vilken fantastisk kraft som kan uppenbara sig när människor får det där extra stödet, som egentligen inte kräver särskilt mycket ansträngning.

Ibland är det faktiskt inte mer komplicerat än att säga ”Bra jobbat!”.

/Suad Ali

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden