Suad Ali: ”Inga ord kan beskriva skammen”

När jag skriver den här krönikan sitter jag på ett kafé i Barcelona med stranden som utsikt. Kaféet är fyllt av människor från jordens alla hörn som upptäcker Barcelona för första gången. Det är någonting med att upptäcka nya ställen som jag alltid har dragits till. Jag älskar att sitta på flygplan mot nya destinationer och inte veta vad som väntar och vara redo att upptäcka och omfamna det.

I mitt liv har jag rest mycket, både privat och i jobbet. Jag minns den första resan som jag och min familj gjorde när vi fick svenskt medborgarskap. Men det finns en plats som alltid får det att knyta sig i magen – flygplatser. Jag har många dåliga flygplatsminnen.

För fem år sedan flög jag till New York för att delta i en internationell konferens. Det var den första resan som var i linje med mina internationella diplomatdrömmar och jag hade förberett för den länge. I min strukturerade detaljplanering ingick inte strul på flygplatsen, något som i dag är en självklarhet.

På väg till New York mellanlandade jag i Amsterdam. När det var min tur att genomgå säkerhetskontrollen fick jag genomgå en särskild säkerhetskontroll och två civilklädda personer kom fram till mig och förde mig till en avskild del av flygplatsen. Jag minns hur alla runt omkring tittade på mig och skammen som jag kände över att bli särbehandlad på det sättet. Jag mötte inga blickar och ville bara få det avklarat så snabbt som möjligt.

Mina id-handlingar äkthetskontrollerades. Jag fick svara på många intensiva frågor som ställdes på ett sätt som gjorde mig väldigt nervös. Helt plötsligt kände jag mig skyldig. För vad vet jag inte riktigt, men det var någonting med personalens bemötande, blickar och sättet frågorna ställdes på som fick mig att känna mig illa till mods. När personalen till slut konstaterade att det verkligen var en konferens som jag skulle till i USA och att jag inte hade något annat fuffens för mig, fick jag gå. Snabbt tog jag mina grejer och rusade iväg till planet.

Det finns inga ord för att beskriva den energi det tar att bli särbehandlad enbart på grund av sitt utseende och ursprung och den skam som infinner sig när man har en hel publik som bevittnar detta men som håller tyst.

När jag i dag fem år senare drömmer om att resa tillbaka till New York, men denna gång för att få göra skillnad från FN:s huvudkvarter i New York, möts jag i stället som många andra av landets nya inreseregler. När jag ser ”Mogadishu, Somalia” som födelseort i mitt pass inser jag att reglerna omfattar mig också.

I takt med att jag följer nyheterna och utvecklingen i världen slår det mig att det värdebaserade ledarskapet och de mänskliga rättigheterna är viktigare än någonsin. Vi lever i en tid där våra värderingar ständigt prövas och därför behöver vi aktivt arbeta med dessa frågor. Det är trots allt allas vårt ansvar att göra den här världen till en bättre plats att leva på. Och det första steget är alltid det som tas hos oss själva.