Stressprofessorn: ”Fler chefer borde säga upp sig”

Artikeln publicerades i februari 2015 och uppdaterades i december 2017.

Det går käpprätt åt – fel håll. Den stressrelaterade ohälsan är uppe på rekordnivåer. Närmare tio procent av alla yrkesarbetande mår psykiskt dåligt och känner sig stressade på grund av jobbet, meddelade Arbetsmarknadsverket i oktober 2014. Chefer är en av de mest utsatta riskgrupperna.

Men Marie Åsberg, senior professor på Karolinska Institutet och en av Sveriges ledande stressforskare, menar att det är ännu värre än så:

”Jag tycker att siffran är väldigt låg. Om du i stället ser till antalet sjukskrivningar är det en klar ökning, trots att det är svårare att bli sjukskriven nu än för tio år sedan. Man vet att omkring hälften av de som sjukskrivs för psykisk ohälsa är sjukskrivna för utmattningssyndrom eller den typen av stressrelaterad ohälsa”, säger hon.

Och sjukskrivningsstatistiken från SCB är en dyster läsning. På bara några år har sjukskrivningarna på grund av stress nästan fördubblats. I början av 2017 var 36 552 personer sjukskrivna för det som kallas ”anpassningsstörning och reaktion på svår stress”. Detta att jämföra med 6 237 personer år 2010.

Psykiska problem, som oro, ångest, sömnsvårigheter, utmattningssyndrom och depression, är i dag den största orsaken till sjukfrånvaro från jobbet i mer än fjorton dagar. Därefter kommer muskelproblem som värk i nacke, skuldra och rygg, som utöver fysisk belastning och slitage även kan ha psykosociala orsaker som höga krav och låg grad av kontroll.

Man vet i dag att det finns många samband mellan stress och olika fysiska hälsoproblem som till exempel värk i kroppen. Och att det lätt uppstår rundgång däremellan.

Att det är arbetet som är den stora boven är ställt utom allt tvivel, menar Marie Åsberg. Hon har funnit ett statistiskt säkerställt samband mellan storleksordningen på de neddragningar som gjordes inom landstinget i början på 90-talet och graden av sjuklighet i psykisk ohälsa hos den personal som var kvar i slutet av 90-talet.

På chefsnivå är det helt klart mellancheferna som är mest utsatta. Att de varken kan identifiera sig med dem som är ovanför eller under dem i organisationen gör det extra svårt. Enligt en amerikansk undersökning omskriven i Harvard Business Review mår de i högre grad dåligt på sin arbetsplats och är utarbetade.

”De pressas både uppifrån och nerifrån och har, som alla vet, väldigt mycket ansvar och väldigt lite resurser. De ska effektuera omorganisationer och neddragningar”, säger Marie Åsberg.

När Chef 2014 sedan gjorde en egen undersökning tillsammans med Novus uppgav 74 procent av de tillfrågade cheferna att de under de senaste åren hade haft sömnstörningar, 61 procent att de upplevt stress som känts ohanterlig, 59 procent att de haft ångest. Tre av tio uppgav att de hade varit utbrända.

Den främsta orsaken? Otillräckligt mandat, att cheferna hade begränsade möjligheter att göra de förändringar som de ansåg var nödvändiga, men även att de inte längre kunde ställa upp på företagets kärnvärderingar.

Just kontrollaspekten att kunna bestämma över sin tid gör att chefer generellt är mindre stressade än sina medarbetare. Men den ökade stressen för chefer är däremot fullt begriplig ur ett existentiellt perspektiv, menar professor Christer Sandahl, som forskar på stress och ledarskap på Karolinska Institutet.

”Många fler chefer borde säga upp sig när de inte tror på de villkor de tvingas arbeta under. Att verka i en organisation man inte känner förtroende för är väldigt stressande. Först när de drabbats av utmattningssyndrom upptäcker de att företagets värderingar krockat för mycket med deras egna”, säger Christer Sandahl.

”Att leva dubbelliv och försöka övertala sig själv till att genomföra förändringar som man inte själv tror på, och dessutom försvara dem inför sina medarbetare, kan orsaka en svår existentiell konflikt. När det går upp för dem kan de drabbas av depressionsliknande symtom.”

Marie Åsberg betonar att de som blir sjuka av stress och drabbas av utmattningsproblematik inte är de lata och ointresserade. Tvärtom är det de duktiga och engagerade människorna, de innovativa och ansvarskännande.

”Det är just dessa personer som vi verkligen behöver i arbetslivet. Vi får absolut inte anklaga dem. Att jobba övertid, kunna koncentrera sig och prestera bemöts ju alltid med positiv feedback. Men det är kortsiktigt. Vi måste i stället se till resultaten på lång sikt. Det finns så mycket att vinna på att förebygga stress. Det är varken svårt eller dyrt. Däremot är det väldigt dyrt att ha en massa människor sjuka.”